Anita kände sig som hon var utvald av Gud. Hon klädde sig som en Jesusgestalt och ansåg sig kunna se och tolka gudomliga tecken. – Vanliga registreringsskyltar på bilarna betydde något, men det var bara jag som förstod dem och inte vanligt folk, berättar 47-åriga Anita om sina psykoser. Idag är Anita frisk och satsar på en högskoleexamen.
Det är ett helt vanligt svenskt, sömnigt villasamhälle med gungställningar och studsmattor i de välansade trädgårdarna. Utanför Anitas hus står tre cyklar lite slarvigt lutade mot varandra. Innanför dörren väntar kaffe med dopp. Samtalsämnet och Anitas öppenhet är dock inte helt vanligt. Hon pratar lättsamt och småskrattande om sina psykoser och sina tidigare vanföreställningar.
Den första psykosen kom 1986. Några år tidigare hade Anitas älskade pappa dött och sorgen hade ännu inte fått utlopp. 1986 var året då en hel nation skakades när Olof Palme mördades på öppen gata. Den nationella tragedin förlöste den tidigare kvävda sorgen hos Anita.
Samma år hände andra stora saker i Anitas privatliv; hon fick nytt jobb och fick reda på tidigare väl förborgade hemligheter inom släkten. Sammanlagt blev det stora påfrestningar för Anita. Därför trodde läkarna att hon var överansträngd. Det visade sig istället att hon hade återkommande psykoser.
Anita har en kristen tro men den gick till överdrift.
– Jag fick plötsligt en mycket stark gudstro och jag läste bibeln som personliga brev till mig. Jag kunde slå upp vilken sida som helst i bibeln och där stod det märkligt nog alltid samma sak, bland annat att inget hår skulle krökas på mitt huvud.
Anita började känna sig speciell, utvald av Gud. Djur hon träffade på under en promenad verkade inte vara rädda för henne. De kanske kände av hennes godhet och gudomlighet?
– Jag kände det som om jag hade insikter som andra människor saknade. Jag visste till exempel vad som skulle ske och jag inbillade mig att öronen liksom drogs tillbaka när det vara fara.
Både 1986 och 1992 har en längre tids sömnbrist medverkat till att skapa psykos. Den sistnämnda gången gav sig sjukdomen till känna då hennes flicka föddes.
– Vid min förlossning 1992 vaknade jag upp efter ett akut kejsarsnitt och tittade på mitt barn och tänkte att det inte kunde vara mitt barn. Jag tyckte dessutom att hon hade en otäck blick, berättar Anita.
Vid en psykos 1987 var det arbetskollegorna som förstod att Anita inte mådde bra. Hon hade tagit en rökpaus utomhus och ville inte komma tillbaka in eftersom hon skulle vänta på ett tåg som skulle ta med sig alla djuren. Anita satt och höll för ögonen och bara väntade på tåget. Arbetskamraterna ringde till en distriktsläkare. Anita ville inte följa med honom. Därför tillkallades polisen som tog med henne till psykakuten.
Anita har funderat mycket på varför hon haft psykoser. Hon hittar själv inte någon bra förklaring. En läkare har förklarat för henne att hon har en mycket låg sårbarhets- och stresströskel.
– Omvälvande händelser och längre perioder av vakenhet kan skapa psykoser för mig, förklarar Anita.
Anita har vid samtliga tre psykostillfällen saknat sjukdomsinsikt och har därför tvångsvårdats. Eftersom hon inte har velat ta sin medicin har personalen tvingats hålla fast henne. Hon har också vid några tillfällen satts i spännbälte.
Anita är inte så mottaglig för mediciner, hon har till exempel inte kunnat sova trots starka sömnmediciner. Därför har hon också fått elbehandlingar.
– Fast jag inte velat få hjälp har jag blivit jättebra omhändertagen och jag har sjukvården att tacka för att jag blivit frisk, säger hon.
Anita minns att hon har vägrat samarbeta kring medicinering men att hon annars känt sig ganska glad när hon varit inlagd på sjukhuset. Hon har målat, sjungit och ordnat konstutställning på avdelningen.
Anita tycker att det värsta med psykoserna har varit att hon inte fått ta hand om sin nyfödda bebis. Vid två förlossningar har hon tvångsvårdats, ena gången i två veckor och den andra gången i sju veckor.
Det är episoder i livet som har skapat oro för Anita; hur barnen har påverkats av att separeras från sin mamma precis efter födseln.
Anita tycker att familjen och relationen har fungerat mycket bra trots psykoserna. Hennes man är orolig om Anita får för lite sömn men annars fungerar livet precis som hos vilken familj som helst. Hon betraktas i första hand som hustru och mamma och inte som sjuk.
– Men mina tonårstjejer kan ibland fara ut mot mig och säga saker som ’du är ju helt knäpp’. Då kan jag svara ’ja det är jag och jag har faktiskt papper på det’, skrattar Anita.
Anita ser ljust på framtiden. Hon vet att hon har kapacitet. De senaste tre och ett halvt åren har hon läst en distansutbildning på högskolenivå.
– Det var också ett sätt att testa mig själv, om jag är så skärpt som jag tror mig kunna vara, ler Anita.
Anita har valt att berätta om sina psykoser för sin omgivning. Hon har till exempel sagt till sina arbetskamrater att reagera om hon börjar prata nonsens.
– Ibland kan jag känna att något är på väg, något gudomligt. Men det kanske är naturligt eftersom jag sjunger i kyrkokör, skämtar hon.
Anitas öppenhet har inneburit mycket stöd för andra människor.
– Vem man än pratar med så är det någon i dennes släkt som behövt psykvård eller medicin. Det är så många som mår dåligt någon period i sitt liv. De som själva har mått dåligt har sagt åt mig att det är skönt att någon vågar prata om psykiskt illamående.
Anita rekommenderar att hålla kontakt med vänner, arbetskamrater och släkt trots sjukdom.
– Låt folk få hälsa på dig snabbt som tusan efter en psykos. De behöver inte ens prata med dig bara de hälsar på. Det var det som gjorde mig frisk, tipsar Anita.
FOTNOT: Anita heter i verkligheten någonting annat.