Ofrivillig barnlöshet drabbar mellan 10-15 procent av alla par. Du som under ett års tid försökt bli gravid utan att lyckas kan kontakta en gynekologisk mottagning för utredning.
Ofrivillig barnlöshet betyder att ett par försökt att bli gravida i minst ett år utan att lyckas. Idag räknar man med att drygt hälften av dessa par kan få barn efter utredning och behandling. Den andra hälften är infertila och har alltså ingen möjlighet att föda egna barn. Läs mer under länkarna till höger.
Med stigande ålder har kvinnan svårare att bli gravid. Redan före 35 års ålder minskar hennes fruktsamhet. Även mannens fruktsamhet sjunker något med åren. Till skillnad från kvinnan, vars ägg tar slut, produceras hos mannen nya spermier livet ut.
Du börjar med en undersökning hos en gynekolog i öppenvården. Paret söker sig dit gemensamt. Först tar läkaren reda på om man har samlag tillräckligt ofta och vid de tider när möjligheten att bli gravid är som störst. Läkaren tar också reda på om det finns några sexuella problem som till exempel tillfällig impotens.
Om orsaken inte finns här går undersökningen vidare för att man ska kunna ta reda på:
Undersökningarna ovan görs antingen hos gynekologen inom öppenvården eller på fertilitetsenheten på Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge. För det behövs en remiss.
Om utredningen inte visar något onormalt görs, efter en individuell bedömning, max fyra inseminationer. Om det inte fungerar kan paret få IVF-behandling, som ofta kallas provrörsbefruktning. Även lesbiska kvinnor kan få IVF-behandling.
IVF-behandlingen ges bara till barnlösa par. Par som redan har ett barn har inte möjlighet att få behandlingen.
När utredningen är klar och du fått reda på att du har möjlighet att behandlas skickar gynekologen en remiss till fertilitetsenheten. I Stockholms län sker detta på Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge. Vilken behandlingen blir beror på resultatet av undersökningarna.
Inför behandlingen träffar paret en läkare för eventuellt kompletterande uppgifter och information kring behandlingen. Därefter bestämmer paret tillsammans med läkaren om de vill påbörja en behandling och i så fall vilken.
Här beskrivs de fyra vanligaste typerna av fertilitetsbehandling. Beroende på orsak finns även andra individuellt anpassade behandlingar.
Stimulering av äggstockarna används för att öka effektiviteten vid en insemination av spermier eller vid provrörsbefruktning. Tillväxten av äggblåsor i äggstocken stimuleras med hjälp av hormoner.
Konstgjord överföring av spermier eller insemination görs när kvinnan är fruktsam. Sädesvätskan förs in i slidans övre del. Om barnlösheten beror på att mannens spermier inte kan ta sig igenom sekretet i kanalen upp till kvinnans livmoder görs inseminationen direkt i livmodern.
Om mannens spermier är av god kvalitet, kan inseminationen göras med dessa, annars med spermier från en givare.
Provrörsbefruktning, IVF, betyder att kvinnan hormonbehandlas och att ett eller flera ägg sedan hämtas från hennes äggstockar och befruktas med mannens spermier. Befruktningen, när ägg och spermier smälter samman, sker i laboratorium. Sedan förs ett - i undantagsfall två - ägg över till livmodern. För att livmoderslemhinnan ska kunna ta emot ägget ges hormonbehandling.
Om ett embryo med god kvalitet inte används kan det frysas ned. Det kan sedan användas om det befruktade ägg som förts in i kvinnan inte leder till graviditet. Det nedfrysta embryot kan också användas senare.
Ägg- eller spermiedonation är tillåten vid provrörsbefruktning. Om kvinnan saknar fungerande ägg, eller om mannens spermier inte fungerar kan befruktningen ske med hjälp av donation.
Det går inte att få både ägg- och spermiedonation.