Ofrivillig barnlöshet drabbar mellan 10 och 15 procent av alla par. Du som under ett års tid försökt bli gravid utan att lyckas kan kontakta en gynekologisk mottagning för utredning.
Ofrivillig barnlöshet innebär att ett par försökt att bli gravida i minst ett år utan att lyckas. I dag räknar man med att drygt hälften av dessa par kan få barn efter utredning och behandling. Den andra hälften är infertila och har alltså ingen möjlighet att föda egna barn.
Med stigande ålder har kvinnan svårare att bli gravid. Redan före 35 års ålder minskar hennes fruktsamhet. Även mannens fruktsamhet sjunker något med åren. Men till skillnad från kvinnan, vars ägg tar slut, produceras hos mannen nya spermier livet ut.
Utredningen börjar med en undersökning hos en gynekolog i öppenvården. Paret söker sig dit gemensamt. Först tar läkaren reda på om man har samlag tillräckligt ofta och vid de tider när möjligheten att bli gravid är som störst. Läkaren tar också reda på om det finns några sexuella problem, som till exempel tillfällig impotens.
Om orsaken inte finns här går undersökningen vidare för att man ska kunna ta reda på:
Undersökningarna ovan görs hos gynekolog inom öppenvården. För läkarbesök på fertilitetsenheten på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge behövs en remiss.
IVF-behandlingen ges bara till barnlösa par. Par som redan har ett barn har inte möjlighet att få behandlingen.
När utredningen är klar och kvinnan har fått reda på att hon har möjlighet att behandlas skickar gynekologen en remiss till fertilitetsenheten. I Stockholms län sker detta på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.
Alla remisser till fertilitetsenheten bedöms av läkare och man gör en individuell bedömning av paret. Vilken behandling som kan bli möjlig beror på resultatet av undersökningarna. Paret sätts upp på väntelista för för den behandling som bäst kan hjälpa dem. Även lesbiska kvinnor kan genomgå IVF-behandling.
Inför behandling träffar paret en läkare för eventuellt kompletterande uppgifter, undersökning och information om behandlingen. Därefter bestämmer läkaren tillsammans med paret vilken behandling som är lämplig och om de önskar påbörja behandling.
Här beskrivs de fyra vanligaste typerna av fertilitetsbehandling. Beroende på orsak finns även andra individuellt anpassade behandlingar.
Hormonstimulering av äggstockarna kan användas om kvinnan saknar regelbunden ägglossning. Metoden används i kombination med samlag eller i vissa fall med insemination.
Konstgjord överföring av spermier eller insemination görs när kvinnan är fruktsam, runt ägglossningstid. Nuförtiden används i regel preparerade spermier, det vill säga spermierna har separerats från spermavätskan på laboratoriet och därefter görs insemination av spermierna direkt i livmodern via en tunn plastkateter.
Om mannens spermier är av god kvalitet kan inseminationen göras med dessa, annars med spermier från en givare.
Provrörsbefruktning, IVF, betyder att kvinnan hormonbehandlas så att flera ägg kan hämtas ut från hennes äggstockar och befruktas med mannens spermier. Befruktningen, när ägget och spermien smälter samman, sker i laboratorium. Sedan förs ett – eller i undantagsfall två – ägg över till livmodern. För att livmoderslemhinnan ska kunna ta emot ägget ges hormonbehandling.
Om ett embryo med god kvalitet inte används kan det frysas ned. Det kan då användas vid ett senare tillfälle för att försöka göra kvinnan gravid.
Ägg- eller spermiedonation är tillåten vid provrörsbefruktning. Om kvinnan saknar fungerande ägg eller om mannens spermier inte fungerar kan befruktningen ske med hjälp av donation.
Det går inte att få både ägg- och spermiedonation.