När du är gravid erbjuds du flera rutinkontroller på din barnmorskemottagning eller mödravårdscentral. Det finns ett basprogram som anger vad mödrahälsovården ska innehålla. Alla prover och undersökningar är frivilliga.
Under din graviditet kommer du att besöka din barnmorska i genomsnitt 8–11 gånger. Nedan kan du läsa vad som görs på barnmorskemottagningen vid dessa besök.
På barnmorskemottagningen mäter barnmorskan din mage för att se hur barnet växer. Det görs vid varje besök ungefär från graviditetsvecka 25. Barnmorskan mäter utsidan av din mage med måttband från en foge i blygdbenet (symfys) till livmoderns överkant (fundus). Värdet ritas sedan in i ett så kallat gravidogram i din journal så att man kan följa utvecklingen.
Det finns en normalkurva som beskriver hur fostret växer under graviditeten, men det händer ofta att man inte följer kurvan exakt utan gör tillfälliga avsteg från den. Skillnaderna kan till exempel förklaras med att barnmorskor mäter lite olika, att barnet ändrat läge och att livmodern ändrat form. Om man vid mätning misstänker att barnet inte växer som det ska gör man fler undersökningar. Du kan då få gå på en viktskattning av barnet. Den utförs med ultraljud och ger en bättre bild av hur stort barnet är.
Det finns ingen ideal viktökning under graviditeten. Däremot kan information om din vikt komplettera de övriga undersökningar som görs. En extremt snabb viktökning eller viktnedgång i vissa veckor säger till exempel att något inte står rätt till. Fråga alltid din barnmorska om du är orolig.
Blodtrycket mäter barnmorskan genom att sätta en blodtrycksmanschett runt din arm. Sedan lyssnar hon eller han på din puls genom ett stetoskop. Blodtrycket kontrolleras varje gång du besöker barnmorskemottagningen. Normalt sjunker blodtrycket i början av graviditeten för att ligga som lägst i mitten av den. Mot slutet av graviditeten stiger blodtrycket åter till den nivå du hade före graviditeten.
Högt blodtryck kan ibland vara ett tecken på havandeskapsförgiftning, men blodtrycket kan också stiga om du är orolig eller nervös. Be i sådana fall barnmorskan att kontrollera trycket på nytt efter att du slappnat av en stund. Lågt blodtryck är i regel inget problem, men det kan göra att du känner dig extra trött och kanske lite yr.
Ett annat sätt att se om barnet mår bra är att lyssna på dess hjärtljud och kontrollera om hjärtfrekvensen är normal. Ungefär från graviditetsvecka 25 kan man höra barnets hjärtslag med ett vanligt stetoskop. Man räknar hjärtats slag per minut. Mellan 110 och 150 slag per minut är normalt. Hjärtfrekvensen varierar beroende på om barnet är vaket, sover eller drömmer och beroende på mammans puls. Oftast använder man en så kallad doptone, en liten ultraljudsapparat med förstärkare som gör att även du kan höra barnets hjärtljud.
I samband med dina besök hos barnmorskan tas också blodprov som visar vilken blodgrupp du tillhör, om ditt blod är Rh-positivt eller Rh-negativt och vilket blodvärde du har.
Vid första besöket på mödrahälsovården tas ett blodprov som visar vilken blodgrupp du tillhör. Du kan tillhöra grupp A, B, AB eller 0 (noll).
Blodprovet visar också om ditt blod är Rh-positivt, som de flestas, eller Rh-negativt. De uppgifterna måste finnas i din journal. Om en gravid kvinna visar sig vara Rh-positiv behövs för det mesta inga fler kontroller.
Om den blivande mammans blod är Rh-negativt och pappans Rh-positivt kan barnet bli Rh-positivt. Under graviditeten och vid förlossningen kan en del av fostrets Rh-positiva blod blanda sig med mammans Rh-negativa blod.
Rutinen har varit att kontrollera barnets navelsträngsblod efter förlossningen för att se om barnet är Rh-positivt. Om barnet visat sig vara Rh-positivt har mamman fått vaccin inom 48 timmar efter förlossningen för att inte bilda antikroppar mot barnets blod.
En Rh-negativ blivande mamma som inte tidigare har varit gravid har kontrollerats två gånger under graviditeten för att upptäcka om hon börjat bilda antikroppar mot fostrets blod. En Rh-negativ kvinna som varit gravid tidigare har kontrollerats tre gånger under graviditeten.
Med ny teknik är det möjligt att tidigt i graviditeten upptäcka om en Rh-negativ mamma bär på ett Rh-positivt barn. Under hösten 2009 införs därför nya rutiner. Det betyder att Rh-negativa kvinnor som bär på Rh-positiva barn inte längre behöver kontrolleras lika många gånger. Istället får den blivande mamma en spruta med vaccin kring graviditetsvecka 28-30. Detta för att förebygga att mamman ska blida antikroppar mot barnets blod.
Du kan läsa mer om de nya rutinerna i Karolinska Universitetssjukhusets pdf Nya rutiner för RhD-negativa.pdf på deras webbplats.
Blodvärdet mäts normalt tre gånger under graviditeten med ett litet stick i fingret. Blodet mäts i Hb, det vill säga koncentrationen av blodfärgämnet hemoglobin i blodkropparna.
Ett lågt blodvärde är ofta tecken på järnbrist. Gravida kvinnor rekommenderas att äta järntabletter dagligen från vecka 20 eftersom blodvärdet ofta sjunker under graviditeten. Du kan motverka ett lågt blodvärde genom att äta mer järnrik mat, som till exempel kött, blodpudding, ärtor, bruna bönor, gröna bladgrönsaker, aprikoser, räkor och fullkornsbröd. En del kvinnor äter även folsyra.
Blodsockerhalten kontrolleras regelbundet under graviditeten. Om du skulle få förhöjda värden gör man ett så kallat belastningsprov för att se om du utvecklat graviditetsdiabetes.
Vid inskrivningsbesöket på barnmorskemottagningen erbjuds också prover som visar om du har eller har haft infektioner som röda hund (rubella), syfilis (lues), hiv eller hepatit B-virus (smittsam gulsot). Klamydiatest rekommenderas särskilt för kvinnor som är yngre än 26 år men kan erbjudas alla som önskar det.
Om du tidigare har varit infekterad av GBS (grupp B-streptokocker) eller har symtom som tyder på att du är infekterad kan man göra ett urintest. Testet visar om du är bärare av GBS.
Urinprov tas i början av graviditeten och om du skulle få förhöjt blodtryck för att se om du har socker eller äggvita i urinen. Det tas också för att se om urinen innehåller bakterier.
Provet kan visa om du har havandeskapsförgiftning eller någon njursjukdom. Ibland visar urinprovet felaktigt på äggvita på grund av att provet är förorenat. Om du har ätit något sött strax innan provet tas kan det ibland ge utslag för socker i urinen trots att dina värden egentligen är normala.
Cellprov tas på kvinnor för att cellförändringar som kan utvecklas till livmoderhalscancer ska upptäckas på ett tidigt stadium. Du blir regelbundet kallad till provtagning, men om du inte testats på länge kan din barnmorska göra det på mödravårdscentralen.
Alla gravida erbjuds ultraljud i graviditetsvecka 17–20. Undersökningen kan göras dels för att fastställa hur länge du har varit gravid och hur många foster som finns i magen, dels för att upptäcka eventuella missbildningar hos fostret. Med hjälp av ultraljud kan man upptäcka missbildningar som exempelvis ryggmärgsbråck och bukväggsbråck samt vissa hjärtmissbildningar, men man hittar inte allt.
Ultraljudsundersökningar kan även göras senare under graviditeten för att se hur barnet växer, hur det ligger, hur stor mängden fostervatten är och moderkakans läge.
Hittills har man inte sett att ultraljud har någon skadlig inverkan på barnet, men för säkerhets skull ska ultraljud bara användas av medicinska skäl.
Gravida kvinnor över 35 år kan erbjudas att göra en så kallad KUB-undersökning om de önskar få reda på sannolikheten att deras barn har Downs syndrom eller två andra mycket ovanliga kromosomavvikelser. Undersökningen består dels av ett blodprov, dels en ultraljudsundersökning. Blodprovet ska tas minst en vecka före ultraljudsundersökningen. Ultraljudet ska göras i graviditetsvecka 11–14. Vid ultraljudsundersökningen mäts en vätskespalt i fostrets nacke. Vätskespalten kallas också nackuppklarning och förkortas NUPP. Genom att väga samman mammans ålder, blodprovssvaret och bredden på nackuppklarningen kan man bedöma sannolikheten för att barnet har någon av dessa kromosomavvikelser. Om sannolikheten är mindre än 1 på 200 bedöms risken som låg och kvinnan avråds från att göra fostervattensprov eller moderkaksprov. Om sannolikheten är större än 1 på 200 erbjuds kvinnan att göra ett fostervattensprov eller moderkaksprov.
De här undersökningarna kan göras om det finns särskilt hög risk för att barnet har en kromosomavvikelse eller en ärftlig sjukdom. Undersökningarna medför en risk för missfall. Risken beräknas till 0,5–1 procent.