Barns förmåga att förstå döden utvecklas med barnets personliga mognad. Det är viktigt att prata med barnet om döden på ett sätt som är anpassat till barnets ålder.
Alla människor kommer att dö. Vi är medvetna om det, men ändå känns det svårt när någon i vår närhet dör. Barn reagerar liksom vuxna väldigt olika när de får veta att någon dött. Några vanliga reaktioner är;
För barn under fem år är döden inte slutet. De förstår inte att alla livsfunktioner upphör eller att alla kommer dö. De kan fråga om pappa kommer tillbaka snart eller om de kan spara sin mat och ge till morfar nästa gång de besöker graven. Eftersom de inte förstår den fulla innebörden av ordet död, kan de ha svårt att förstå abstrakta förklaringar till döden.
Små barn uppfattar ofta sig själva i centrum av allt som händer. De kan få för sig att någonting de sagt, tänkt eller gjort kan ha orsakat någons död. Vissa barn är extra snälla eftersom de har skuldkänslor för detta. Även om det kan vara bekvämt för omgivningen är det viktigt att komma ihåg att det är en reaktion som behöver bearbetas. Andra barn kan bli extra bråkiga för att få det straff de känner att de borde få. Även om det kan kännas svårt är det viktigt att prata med barnet och förklara så mycket du kan av det som hänt. Låt barnet ställa frågor.
Barnet har nu fått lite större uppfattning om vad döden är, men tror fortfarande att den döde kan komma tillbaka. Barnet kan fundera över hur den döde ser ut om han eller hon kommer tillbaka. Om döden skett i en olycka kanske den döde fortfarande ser ut som efter olyckan. Fantasi och verklighet kan blandas: kommer mamma tillbaka som en vampyr? Om pappa är ett spöke, kan han gå genom väggar nu? I den här åldern börjar barnen inse att även andra kan dö och det blir viktigt att skydda familjen till exempel med hjälp av fällor vid dörren.
Nu förstår barnet att döden är för evigt och att vi alla kommer att dö en dag. Barnet förstår också att det inte behöver vara någons fel att en person dör. Den här insikten kan vara svår för en del barn. Fantasier om att den döde ska komma tillbaka hjälper inte längre. Även om barnet förstår döden som begrepp kan det ha svårt att hantera sina egna känslor. En del barn orkar bara med sin sorg i korta perioder. Sen kan det springa iväg och leka igen, för att komma tillbaka och gråta några timmar senare.
Tonåringen förstår vad som har hänt och kan sätta döden i ett större perspektiv. Tonåringen förstår att det som hänt kommer att påverka familjens framtid. Att vara tonåring är inte enkelt. Det är mycket som förändras både inuti och utanpå kroppen. Det är också nu som ungdomen frigör sig från föräldrarna. Om tonåringen förlorar en förälder blir det extra svårt. Att frigöra sig från någon som inte finns är svårt och att frigöra sig från den kvarvarande föräldern samtidigt som denne är den enda man har är inte enklare. Att omvärdera den bortgångna föräldern kan också innebära problem. Att inse att pappa eller mamma inte var fulländad kan kännas som om man talar illa om personen.
En del tonåringar reagerar på döden genom att bli inåtvända och grubblande, med efterföljande nedstämdhet och dödstankar. Andra kan istället börja leva ett vilt uteliv. De kan ha svårt att sitta hemma och tänka på det som hänt, sorgearbetet skjuts upp och smärtan hålls borta. Många tonåringar väljer att prata med vänner istället för föräldrar och släkt. Försök att vara lyhörd för hur din tonåring reagerar och se till att du finns där när ditt barn behöver dig. Du kan också fråga hur barnet mår, även om du bara får ett snäsigt svar. Då visar du i alla fall att du bryr dig.
Det är aldrig enkelt att berätta för ett barn att någon kommer att dö eller har dött. Det bästa är att försöka vara tydlig och anpassa mängden och typen av information utifrån barnets mognad och ork. Tydliga detaljer kan underlätta för barnet att förstå, samtidigt kan för många detaljer bli belastande. Var lyhörd för ditt barns frågor och berätta i takt med att de orkar lyssna och ta in. Oklarheter och undvikande svar från de vuxna kan leda till feltolkningar och fantasier som kan vara svåra att hantera för barnet.
Det kan vara klokt att fundera på vem som ska berätta. Om en förälder själv är starkt påverkad kan det vara bra att den andre föräldern eller någon annan vuxen finns med så att det alltid finns någon som har krafter och tålamod att möta barnets reaktioner.
Barn behöver också få veta när en anhörig är svårt sjuk och döende. Informationen och detaljerna bör anpassas utifrån mognad och hur mycket barnet orkar. Man kan behöva vara tydlig med att trots att den anhöriga får mediciner och behandling är sjukdomen så svår att läka att det finns risk att personen dör.
Om religiösa begrepp är en del av barnets vardag kan man använda sig av dem. I så fall är det bättre att säga "Gud kommer att ta hand om mormor" istället för "Gud tyckte så mycket om mormor att han hämtade henne". Det kan få barnet att tro att han eller hon inte är lika bra som mormor eftersom barnet blev lämnat kvar. Om religiösa begrepp inte används annars, kan dessa leda till förvirring.
Om du började med att säga att den bortgångne har rest bort för att det kändes enklare just då är det bra om du förklarar varför du sade det. Innan du berättar vad som egentligen har hänt kan du säga att du sa att pappa rest bort för att du själv önskade att det var så.
Ett barn som har ett bra stöd från en vuxen kan få hjälp att förstå och bearbeta sorgen genom att vara närvarande, till exempel vid visning på sjukhus och på begravningen. Viktigt är att man förbereder barnet på vad som kommer att hända, exempelvis att den bortgångne kan se annorlunda ut eller att personer som normalt sätt brukar vara glada och tillgängliga nu är ledsna och upptagna av sin egen sorg.
Många barn känner att de inte hann säga "Hej då" eller "Jag älskar dig" till den bortgångne. En del skriver brev som de gräver ner vid graven, andra skriver meddelanden på ballonger som de sedan släpper i luften. Det spelar ingen roll om man tror att meddelandet kommer att läsas eller inte. Huvudsaken är att barnet får vara delaktigt på olika sätt.
Även små barn kan känna saknad och uppfatta att någonting är fel. Prata med barnet om den döde, visa att du också tänker på honom eller henne. Titta gärna på bilder för att minnas gemensamma stunder.
Uppmärksamma den döde vid högtider och årsdagar. En tyst minut eller att tända ett ljus kan vara ett bra tillfälle att prata om hur man mår och vad man känner.
Ett sätt att hjälpa barn att bearbeta sin sorg kan vara att läsa en saga/bok som behandlar ämnet. Det finns böcker som är anpassade för såväl yngre som äldre barn, se länk till höger.
Känner du att ditt barns sorg är för stor? Kanske bearbetar du din egen sorg och räcker inte riktigt till för ditt barn också. Då finns hjälp att få. Prata med någon anhörig eller någon du litar på. Ibland kan det vara nödvändigt att säga till dina anhöriga att du vill ha hjälp. Människor runt omkring känner sig ofta hjälplösa och vill inte trampa dig på tårna. Om du inte vill prata med någon du känner kan du till exempel kontakta din lokala BUP-mottagning. Kanske behöver du och ditt barn prata med psykolog. Din barnavårdscentral, skolhälsovården eller din husläkarmottagning kan hjälpa dig med detta.
Till barnens hjälptelefon, BRIS, kan alla barn ringa anonymt och prata om sina känslor. Telefonnumret dit är 116 111 (tidigare 0200-230 230). BRIS har också en vuxentelefon om barn, 077-150 50 50. Även Rädda Barnen har ett telefonnummer dit vuxna kan vända sig, 020-786 786. Många kyrkor erbjuder också samtal för den som förlorat en anhörig.
Läs mer genom att klicka på länkarna uppe till höger.