De blodiga avföringarna berodde inte på hemorrojder. – Jag förstod på stämningen i undersökningsrummet att det var någonting annat. Läkaren ville inte säga något innan proverna var analyserade men han sa att det kanske var en polyp, berättar Evelina som fick diagnosen tjocktarmscancer. Idag mår hon bra och har en stark framtidstro.
39-åriga Evelina är lite av en hurtbulle. Hon motionerar och äter sunt.
– Jag har alltid varit frisk och det fanns inte i min värld att jag skulle kunna bli sjuk. Jag är heller inte den som söker vård i onödan, förklarar hon som bakgrund till varför hon inte uppsökte läkare när hon började få blodiga avföringar.
Till sist blev hon ivägtvingad till läkare av sin man.
I juni 2005 kom Evelina till läkare. Hon undersöktes med hjälp av ett så kallat rektoskop, ett slags rör som förs in i ändtarmen. Läkaren kunde inte se någon sjuklig förändring, möjligtvis en liten spricka i ändtarmen. Hon fick råden att äta rätt och inte stressa.
– När jag gick ifrån mottagningen kände jag världens lättnad. Men besvären fortsatte. Det kunde rinna ut blod när jag satt på toaletten, säger Evelina.
När en kollegas man drabbades av tjocktarmscancer tyckte Evelina att det fanns mycket som stämde in även på hennes symtom. Hon uppsökte därför sin vårdcentral. Nu blev Evelina remitterad till en mer omfattande tarmundersökning.
En koloskopi utfördes på Evelina, en undersökning av tjocktarmen då en böjlig slang med optik förs in via ändtarmen. Hon var fortfarande övertygad om att en hemorrojd behövde avlägsnas. I samband med undersökningen blev stämningen i rummet allvarlig. Läkaren gissade på att Evelina hade en utväxt, så kallad polyp. De kan vara godartade eller elakartade. Först måste proverna analyseras. Ingen förklarade vad en polyp var för något men Evelina hade onda föraningar.
– Jag tog på mig kläderna, gick in på toaletten och bara grät, säger hon.
Det gick fyra dagar fyllda med oro och ångest. En sjuksköterska ringde och förklarade att läkaren ville träffa Evelina, gärna med en anhörig.
– Läkaren berättade att jag hade en elakartad tumör. Jag var chockad och kommer bara ihåg småsaker av vad som sades. Det var tur att jag hade min man med mig.
– Jag såg på läkaren att han hade medlidande men han visade inget, tog inte i mig eller såg mig i ögonen, minns Evelina.
Evelina kände som om livet rämnade. Samtidigt fanns ett starkt behov av att alla skulle få veta om diagnosen: arbetskamrater, skolpersonal, anhöriga och vänner.
– Så här i efterhand känner jag att det var lite väl impulsivt. Jag hade ju inte hunnit smälta beskedet själv, menar Evelina.
Det gick några veckor. Evelina jobbade på som vanligt men livet var uppochnedvänt.
– Jag kunde inte sova utan låg bara och tänkte på det som växte i min kropp, på tumören som jag ville ta bort, säger hon.
Evelina fick gå igenom olika röntgenundersökningar för att man skulle upptäcka eventuella dottertumörer. För att förhindra återfall gick Evelina också på strålbehandling.
– Då sa läkaren lite i förbifarten att jag skulle bli steril och hamna i klimakteriet eftersom äggstockarna också skulle få strålning på sig. Det var ett väldigt jobbigt besked eftersom ingen hade förberett mig på det.
Två månader efter diagnosen opererades Evelina. Operationen gick bra men det blev en kämpig vecka på sjukhuset med smärtor, slangar och stomipåse. De anställda försökte dock underlätta hennes tillvaro
– Jag beundrade verkligen personalen på kirurgavdelningen. De var helt underbara och gjorde verkligen allt för mig och tog sig dessutom tid att prata med mig, poängterar Evelina.
Efter två veckor i hemmet kallades Evelina till sjukhuset för att träffa sin läkare. Han berättade att provtagningar gjorda i samband med operationen visade på spridning av cancern till lymfkörtlarna. Hennes överlevnadschanser bedömdes till 50-50.
– Jag ringde dagen efter och bad om att få träffa en annan läkare. Han tog istället fram mina starka sidor, att jag var ung och sportig. Han tyckte att jag bara skulle tänka på att bli frisk. Då kändes livet ljusare.
Evelina fick cytostatika under ett halvårs tid. Hon blev tunnhårig, trött och illamående men kämpade på. Orken kom delvis från stödet från familj och arbetskamrater.
Stomin var mycket lättare att hantera än vad Evelina hade trott. Hon kunde till och med träna på Friskis och Svettis.
Mot slutet av behandlingsperioden gjorde Evelina en ny bukoperation. Tarmen återfick sitt ursprungliga läge och sin funktion. Stomipåsen kunde tas bort.
Evelina jobbar idag heltid, motionerar och har ett aktivt liv. Hon påminns dock ofta om cancern. Tarmen är till exempel känsligare än innan. Hon måste också gå på årliga cancerkontroller. Om ingen cancer upptäcks under fem års tid kommer hon att friskskrivas och Evelina är optimistisk.
Evelina tycker att hon inte skulle ha varit så präktig under sjukdomsperioden utan tillåtit sig att må dåligt, såväl fysiskt som psykiskt. Hon önskar att hon hade accepterat den hjälp som vänner erbjöd.
– Jag skulle också ha fångat upp barnen mer. De kanske hade behövt en psykolog eller liknande. Jag märkte att framförallt min yngsta son blev stökig under min sjukdom och båda pojkarna blev väldigt kramiga och sa ’jag vill inte att du ska dö mamma’.
– Jag har också lärt mig att stå på mig och inte enbart lita på läkarna utan också på mina egna känslor.
För att lättare komma vidare i livet går Evelina i terapi. Hon får då en möjlighet att prata om svåra känslor och få nya perspektiv. Hennes värderingar är annorlunda idag.
– Jag uppskattar livet på ett annat sätt. Man vet ju inte när det kan ta slut. Jag vill njuta mer, kanske städa mindre och istället vara mer med familjen, säger Evelina.
--------------------------------------------------------------------------------