Distriktsläkaren förstod inte att Gunilla hade lungcancer. Istället för kontroll med lungröntgen fick Gunilla antibiotika. Hon stod dock på sig. Hon kände på sig att det var något allvarligt. - Hade jag kommit någon månad senare hade man inte kunnat klara mig, säger hon.
55-åriga Gunilla skulle efter sin skilsmässa starta om, börja ett nytt liv med bland annat jobb utomlands. Ödet ville dock annorlunda. Gunilla hade storrökt i större delen av sitt liv. En dag hade hon rökt så mycket att hon fick kramp i andningsvägarna.
– Krampen var ett slags varningssignal. Jag drog då ned på rökningen och gick också på rökavvänjning. Men jag förstår nu att det var för sent, berättar hon.
Under tio års tid hade Gunilla problem med luftrören, ihållande hosta och ständiga förkylningar. Hostandet sög musten ur Gunilla. När rösten försvann sökte Gunilla både privat- och distriktsläkare. Ingen av dem remitterade Gunilla vidare till lungröntgen. Distriktsläkaren skrev istället ut antibiotika och hostmedicin då han misstänkte att Gunillas problem berodde på vänstersidig lunginflammation.
Gunilla blev bara sämre och sämre. Blodtrycket sjönk kraftigt. Ibland föll hon ihop. Vid återbesök till distriktsläkaren ordinerades Gunilla blodtryckshöjande medicin. Gunilla frågade efter lungröntgen men hennes önskemål viftades bort.
Sju månader efter första besöket hos distriktsläkaren fick Gunilla äntligen göra sin lungröntgen. Röntgenresultatet visade på cellförändringar.
– Jag förstod själv att det var allvarligt. Jag blev väldigt orolig och förstod att det var något på lungan.
Med hjälp av flera röntgenundersökningar, datortomografi, bronkoskopi (ett optiskt instrument som förs ned i lungorna) och vävnadsprover kunde diagnosen fastställas.
Innan operationen kunde genomföras letade läkarna efter metastaser, dottersvulster, bland annat i skelett och lymfkörtlar. Inga allvarliga metastaser upptäcktes men lymfkörtlarna vid halsen var angripna.
Gunillas allmänna kondition testades också. Man ville veta om hon överhuvudtaget skulle orka med en operation. Gunilla har en lindrig form av lungsjukdomen kol.
Vänstra lungan består av två lober, den högra av tre lober. Gunilla fick operera bort översta loben i vänstra lungan samt två lymfkörtlar.
Därefter fick hon cellgiftsbehandling i form av dropp.
En gång var 14:e dag infann sig Gunilla på onkologen. Behandlingen tog några timmar varje gång. Efter tre månader kunde hon sluta med cellgifterna.
– Det var en jobbig behandling och jag kände mig så chockskadad. Men svårast av allt var nog att jag är så svårstucken, berättar Gunilla.
Gunillas väg tillbaka var vare sig kort eller spikrak. Hennes lungvävnad var skadad efter många års rökning. Det gjorde hennes lungor extra sårbara. Lungornas tillstånd följdes därför minutiöst.
Gunilla tror att hon röntgades 30 gånger under de elva dagar hon var inlagd på sjukhus. Slangar gick in i den opererade lungan; både för att få in luft i lungan och för att få ut vätska. Slangarna och en vidhängande apparat gjorde Gunilla i hög grad bunden till sängen. Dränaget drogs dock för tidigt och hon fick därför en vätskeansamling i lungsäcken varvid nya slangar fick sättas in i kroppen.
Efter elva dygn skrevs hon ut från sjukhuset. Under två månaders tid fick hon sedan vård i bostaden.
– Jag hade väldigt ont även om jag fick de starkaste medicinerna de kunde ge mig i hemmet, säger hon.
Under samma period vaknade Gunilla av en fruktansvärd smärta. Ännu en gång hade lungsäcken fyllts med vätska. Det blev till att uppsöka akuten. Gunilla avböjde dock från att bli inlagd igen.
Återhämtningen innebar också andra utmaningar. Smärta och andningssvårigheter gjorde att Gunilla hade svårt att röra på sig med resultat att hon gick upp 15 kilo i vikt.
Under ett års tid hade Gunilla också svårt att prata. Bakgrunden var att kirurgen var tvungen att få bort all cancer i och runt halsens lymfkörtlar. Därför skar han mycket nära intilliggande nerver.
Gunilla är mycket nöjd med vården, med omvårdnaden och empatin.
– Jag tycker det blev väldigt bra. Jag fick den bästa vård man kan tänka sig. Man gjorde allt för mig. Jag tycker att vården alltid har varit till mitt bästa. Men jag kan inte glömma läkaren på vårdcentralen som dessutom var väldigt otrevlig mot mig.
Hemsjukvården var också bra och hon hade möjlighet att få hjälp dygnet runt.
– Det har funnits en speciell läkare som jag har kunnat tala om allt med. Han har ställt upp jättemycket för mig under hela tiden. Jag har inte varit rädd för min sjukdom så jag pratade om helt andra saker med honom. Eftersom jag har lite svart humor har jag också kunnat skämta om min sjukdom, säger Gunilla.
Gunilla hade tidigare jobbat mycket ideellt. Nu var det hon som behövde stöd. Bäst på att ställa upp för Gunilla var hennes tidigare man som fanns vid hennes sida under första halvåret då hon hade stark dödsångest.
– Det fanns inga andra anhöriga som orkade, men det fanns en läkarstuderande som var ett stort stöd för mig.
– Vänner kom visserligen och besökte mig men de visste inte riktigt hur de skulle hantera det hela. De flesta av mina vänner försvann från mig sedan. De blev också väldigt rädda för mig. Det var jag som fick stötta dem och det orkade jag inte riktigt med.
– Jag hade velat att folk hade brytt sig mer. Men att inte göra det är ju också människors sätt att skydda sig själva och det kanske är naturligt, menar Gunilla.
Gunilla tror att man ska försöka få all hjälp som är möjlig att få från vården för att kunna orka igenom en svår sjukdom. Hon tror också att hon har klarat sig bra tack vare envishet och någon form av livslust samt sin möjlighet att skämta om sig själv och sin sjukdom.
Gunillas främsta råd hade hon själv velat ta till sig:
– Det är många som fortfarande röker och de förstår inte hur farligt det är! Men det är klart, det gjorde inte jag heller. Kirurgen skrämde upp Gunilla rejält och pekade på den stora risken att dö om hon återigen började röka. Dessa varningens ord hjälpte henne att fimpa.
Gunilla ändrade också i viss mån sin livsstil efter sjukdomen.
– Jag lever nog mer för dagen och unnar mig mer idag, påpekar hon.
Gunillas kondition är bra igen. Det har gått tre år sedan operationen och inga cellförändringar har kunnat upptäckas på kontrollerna. Hon tror också benhårt på att sjukvården kan fixa ett eventuellt återfall.
Gunilla har kol och en benmärgssjukdom men hon känner sig ändå fylld av hopp. Hon står i startgroparna till ett nytt liv, letar nytt jobb och vill lära sig mer om sjukvård. Gunilla har därför planerat in en mängd föreläsningar som hon vill gå på.
– Jag har alltid velat bli läkare, säger hon.
FOTNOT: Gunilla heter i verkligheten något annat.