Året var 1999 och Eva var bara 29 år när hon fick beskedet att hon hade livmoderhalscancer. Efter att den första chocken lagt sig bestämde hon sig för att ändå tro på framtiden. –Jag gjorde flera livsbejakande saker. Några veckor innan operationen köpte jag en segelbåt.
Eva hade tidigare aldrig gått på någon av rutinkontrollerna av livmoderhalsen. Hon hade tänkt strunta i den här kallelsen också men i sista sekund ändrade Eva sig, ett beslut som kanske räddade livet på henne …
Två veckor efter provtagningen på vårdcentralen ringde man från sjukhuset och sa att det fanns cellförändringar men att det inte var något att oroa sig för.
– Samtalet gjorde mig helt skräckslagen och jag började intervjua alla jag kände om de hade haft cellförändringar. Det visade sig att många hade haft det, berättar Eva.
Nästa steg blev konisering. Eva blev sövd och en liten konformad bit av livmoderhalsen togs bort. Ytterligare analys gjordes. Några dagar senare blev hon kallad till sjukhuset.
– Läkaren sa att man troligtvis behövde göra ett större ingrepp. Men det var fortfarande bara en fråga om att ta bort en liten bit av livmoderhalsen, påpekar Eva.
Själva cancerbeskedet lindades in.
– Jag förstod först inte att jag hade cancer. Det tog tre dagar innan jag insåg vad läkaren egentligen hade sagt.
Evas pojkvän, som var med vid beskedet, hade överhuvudtaget inte förstått att läkaren faktiskt lämnat en cancerdiagnos. När insikten gått in hos Eva kom rädslan men också aningarna om att hon drabbats hårdare än vad läkarna egentligen ville berätta. Och Eva fick rätt.
En andra konisering gjordes. Läkaren sa att man eventuellt skulle bli tvungen att ta bort livmoderhals, livmoder och äggstockar. Men först skulle den senaste koniseringen analyseras. Läkarens förhoppning var att livmodern skulle behållas under ett år och under det året skulle Eva och hennes sambo kunna skaffa barn. De kunde få hjälp från fertilitetskliniken i så fall.
De uppmanades att tänka igenom om de var intresserade av att skaffa barn.
– Då var vi lite uppåt. Det är ju livsbejakande att säga ja till barn.
Vid nästa samtal sa läkaren: ”Tyvärr, vi måste ta bort allt nu, vi kan inte vänta ett år”.
– Då rämnade allt för oss. Vi åkte hem chockade båda två och grät. Jag kände dels att jag aldrig skulle kunna få barn och dels att min sambo skulle gå samma öde till mötes. Och att det var jag som var anledning till det. I två veckor gick vi med en bedövande sorg och alla grät, våra mödrar, min syster och andra.
Efter två veckor ringde en specialistläkare. Han ville träffas och presentera en ny operationsmetod där man helt enkelt amputerar hela livmoderhalsen. Vid mötet ritade och förklarade läkaren att man vid en eventuell graviditet kunde ”snöra” ihop den lilla bit av livmoderhalsen som skulle lämnas kvar. Operationsmetoden hade dock aldrig genomförts i Sverige och Eva ställdes inför valet att bli opererad men med en ny och i Sverige obeprövad teknik. Eva sa ja. Först måste dock en tredje konisering genomföras för att mäta cancercellernas aggressivitet. Analysen gav klartecken till operation.
Tre månader efter cancerbeskedet lades Eva in på en gynekologisk cancerklinik.
– Jag var rädd och tyckte att det var obehagligt att vara sövd. Jag hade också dödsångest. Jag hatar att vara på sjukhus, man är så hjälplös och man blir det också väldigt fort eftersom man får hjälp med allt, minns hon.
Under operationens inledningsfas utfördes en akutanalys av lymfkörtlarna. Ingen aggressiv cancer kunde påvisas, operationen tilläts fortskrida och efter sex timmar var de två kirurgerna klara.
– Mitt första minne är att man väcker mig och att någon säger att:”Hon kräks”. Sedan vänds mitt huvud. Därefter hör jag skrammel från operationssalen och att jag märker att jag har mycket folk omkring mig. Sedan är det svart igen tills jag rullas in på vårdavdelningen och den första jag ser är min syster. Jag märker att hon är räddare än vad jag själv är, berättar Eva med gråt i rösten.
Eva tillbringade fem dagar på sjukhus. Smärtan var svår och rädslan för smärtan ännu svårare.
– Jag kände mig oerhört liten. Jag var helt integritetslös i början men det var också skönt att få vara inne i sin kokong. Första gången jag skulle gå på toaletten var det två i personalen som fick hjälpa mig. Jag var så rädd för smärta och rädd för att titta på ärret, berättar hon.
Cancervården beskriver Eva som mycket stöttande. Redan från dagen då cancerbeskedet lämnades, hade Eva och hennes sambo tilldelats en kontaktperson som kunde ta emot parets oro och frågor. Specialistläkaren var engagerad och en fantastisk människa enligt Eva. Kliniken försökte också underlätta för anhöriga och pojkvännen erbjöds att sova över i vårdsalen.
– Personalen var klippor, empatiska och inriktade på att jag inte skulle ha ont. Tyvärr misslyckades det men smärtlindringen är mer utvecklad nu, menar Eva.
Konvalescensen och sjukskrivningen blev långvarig och Eva kände sig fysiskt mycket skör en lång tid efteråt.
Strax efter operationen kom lättnaden men efter ett halvår gick Eva in i en depression.
–Det tror jag egentligen var ett sundhetstecken eftersom jag hade varit hotad till livet. Sjukdomen resulterade i att jag blev omskakad på djupet men det tror jag har bidragit till min personliga mognad. Jag kan se det som en viktig erfarenhet som gjort att jag i mina bästa stunder kan värdera det som verkligen är viktigt.
– De första åren tyckte jag att jag var förändrad men sedan återgår livet till det vanliga igen. Men jag har fått en ökad förståelse för människor som är hotade av sjukdom och är heller inte rädd för att ta kontakt med dem.
Omgivningens reaktioner på cancer och operation var mycket varierande.
– Från det att jag fick cancerbeskedet var min syster och min mamma ledsna på ett krävande sätt. Jag fick säga åt dem att skärpa sig om de skulle vara ett stöd för mig.
Ordet cancer skrämde bort flera i bekantskapskretsen.
– Det fanns de som blev väldigt rädda. Under tiden utkristalliserades vilka som var mina riktiga vänner. Under de första åren efter operationen blev jag kompromisslös och valde bort folk som saknade djup och som bara gled ovanpå livet, berättar Eva.
Eva försökte tala med så många som möjligt före och efter operationen. Vetskapen om att andra hade vetskap om sjukdomen gjorde att hon kunde slappna av i umgänget. För att förstå sig själv och sina känslor gick Eva i terapi före och efter operationen, något hon rekommenderar.
Eva och hennes sambo försökte också informera sig så mycket som möjligt om sjukdomen och skrev ned frågor på ett papper för att ha som stöd vid samtal med sjukvårdspersonal.
Eva tycker också det är viktigt med symbolhandlingar. Förutom köpet av sin segelbåt satsade hon och hennes sambo på ett hus med renoveringsbehov.
– Det var en sådan där framtidsgrej, att vi tror på framtiden och att vi tror på framtiden ihop och på att jag ska bli frisk. Jag tror att det är väldigt bra att ta livsbejakande steg och inte bli förlamad.
Efter fem år av kontroller blev Eva till slut friskförklarad. Hon har skilt sig, flyttat till ny ort och har en ny pojkvän. Idag är Eva 37 år och en graviditet är medicinskt sett fullt möjlig även om den kräver förstärkning av livmoderhalsen och extra mycket vila.
FOTNOT: Eva heter egentligen något annat.