Såren i munnen visade sig vara cancer. Efter att först fått yttre strålning skulle Catrin få gå fyra dagar med radioaktiva stavar inopererade i tungan. – Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna vandra runt i Botaniska trädgården i fyra dagar men jag blev inlåst i ett blyisolerat rum där besökare fick stanna i max tjugo minuter på grund av strålningsrisken.

Det var för tolv år sedan som 46-åriga Catrin fick diagnosen tungcancer. Under flera års tid hade hon sår på tungan som inte ville läka. Catrins tandläkare tog prov men hittade inget alarmerande. En distriktsläkare trodde i sin tur att det rörde sig om en svampinfektion. Till sist remitterade tandläkaren Catrin till en öron-, näsa- och halsspecialist.

Beskedet om cancer

Prov togs från munnen. Catrin gick och väntade en vecka på beskedet. Det var cancer.
– Först förstod jag inte. Jag tog det hela väldigt, väldigt lugnt. Jag tog inte in det helt. Det kanske var ett självförsvar, menar Catrin.

Catrin fick träffa en grupp specialister på ett vårdplaneringsmöte där man tillsammans skulle bestämma det bästa behandlingsalternativet.
– Det var först efter mötet som polletten trillade ned. Jag såg då inre bilder, som hur jag skulle ordna min egen begravning, säger hon.

Viktigt med stöd vid cancerdiagnos

Efter diagnosen lämnades Catrin ensam. Plötsligt var hon i ett vakuum. Ingen var där för henne. Ingen stöttade. Så här efteråt tror Catrin att det hade varit jättebra att ha med sig en anhörig eller vän som stöd, inte minst med tanke på att man som patient har väldigt svårt att ta till sig ett svårt budskap.
Samma dag fick Catrin träffa en cancerspecialist. Hon minns väntrummet där hon gick och gick i cirklar i väntan på att få komma in.
– Jag försökte stänga ute det hela genom att bara gå och gå, berättar hon.

Inledande behandlingar

Innan strålbehandling kunde genomföras var Catrin tvungen att gå igenom en lång och besvärlig procedur. Först var en tandläkare tvungen att kontrollera eventuella infektioner i munnen. Det resulterade i en rotfyllning. Därefter gjordes en mindre operation av cancern i tungan. Två veckor senare skulle strålningsbehandling inledas.

För att skydda resten av ansiktet och munhålan från strålning, byggdes en mask kompletterad med tand- och tungskydd. I samband med att masken tillverkades spändes Catrins huvud fast i ungefär en och en halv timma.
– Det var mycket påfrestande men man finner sig i det. Man har inget val, menar Catrin.

Noggranna mätningar gjordes också för att fastställa hur strålningen skulle gå till, vilken dos, styrka och så vidare.

Dagarna innan behandlingen ritades punkter in med tuschpenna från överkäken och nedåt halsen. Punkterna utgjorde ett slags hjälpkoordinater så att strålningen inte skulle hamna vid sidan av cancerområdet. Det var en kroppsdekoration som fick många att höja på ögonbrynen på Catrins arbetsplats. Fortfarande syns små små intatuerade punkter på Catrins hud.

Strålbehandling

Först fick Catrin yttre strålbehandling. Några veckor senare opererades radioaktiva rör in i tungan på henne. Under fyra dagar fick hon stanna i ett av sjukhusets blyisolerade rum.

Den sammanlagda strålningen gav svullnader och brännskador.
– Jag fick använda mycket cerat eftersom jag var alldeles söndersprucken i ansiktet. Det gjorde mycket ont och sedan var jag tvungen att skydda mig mot solen. Den sommaren gick jag runt med hatt och en t-shirt virad runt ansiktet, berättar Catrin.

Läkningen av munhålan var också besvärlig. Det luktade illa ur munnen. Död vävnad fick skäras bort, svampinfektioner kom och gick. Konsumtionen av antibiotika och smärtstillande medel blev stor för Catrin.

Omhändertagandet

Catrin tycker att hon har behandlats mycket bra, med omtanke och respekt. Det kändes också tryggt då hon under några dagar var inskriven på sjukhuset. Allt var välplanerat och hon slapp att engagera sig själv i alla steg i behandlingen.

Vid Catrins första besök på cancerkliniken berättade läkaren med hjälp av ett illustrerat informationsblad tydligt vad som skulle hända, steg för steg. I den skriftliga informationen fanns också kontaktuppgifter till läkaren. Catrin har också hela tiden känt att hon har varit välkommen att ringa och ställa frågor.
– Det var en väldigt bra läkare och jag kände att han inte släppte mig någon gång under hela resan, poängterar hon.
Tryggheten behövdes också då skräcken för metastaser var stor. Catrin övertolkade och oroade sig för minsta prick på kroppen.

Gick ner i vikt

Smärtor i munhålan, tuggproblem och andra biverkningar påverkade aptiten. Catrin fick råd av en dietist hur hon skulle behålla sin vikt. Trots försök att kalorispäcka sin mat tappade hon kilo efter kilo.
– Året efter cancern var jag på ett rehabställe. Jag var smal, spänd som en fiolsträng och frös. Min säng var fylld med varmvattenflaskor, men där på rehabiliteringen började det att vända, minns Catrin.

I takt med tillfrisknandet blev också måltiderna förändrade. Catrin hade ett enormt behov av att återigen få tugga. Hon letade efter knapriga saker med tuggmotstånd för att få vad hon kallar för ”upplevelsebaserade” måltider.

Känner fortfarande biverkningar

Catrin lider fortfarande av biverkningar.
– Jag har skador kvar efter strålningen. Jag är muntorr och har lite svårt att prata så tydligt som jag skulle vilja. Jag har också fått dra ut några tänder.
– Jag är väldigt infektionskänslig i munnen och det är mycket hokuspokus innan jag kan dra ut en tand. Jag ägnar mig säkert åt tandvård 40 minuter varje dag men det blir ändå inte riktigt bra.
– Sedan kan jag inte äta starkt kryddad mat på grund av att jag är strålskadad, tillägger hon.

Catrin tycker att cancern också påverkade hennes relation. Det var svårt för sambon att hantera hennes livskris. Andra människor i Catrins närhet hade svårt att samtala med henne om hennes sjukdom.
– En del ville absolut inte höra något om det hela medan jag kanske ville prata om det. Andra vågade inte ta kontakt med mig och visste inte vad de skulle säga. Jag kände att jag istället fick ta hand om dem och det orkade jag inte, berättar Catrin.

Råd till andra

Catrin tror på samtalets helande funktion. Hon gick bland annat med i en patientförening.
– Mig har det hjälpt mycket att få prata med andra som har varit med om samma sak. Då får man också älta saker som alla inte orkar höra.

Catrin pekar också på vikten av att anhöriga och vänner försöker stötta den sjuka istället för att dra sig undan. Det räcker med att bara finnas vid sidan, man behöver inte säga så mycket.
Catrin upplevde också att hon i alltför hög grad fick ta hand om andras ångest och sorg. Istället för att bli tröstad blev hon själv tröstaren.

Självbilden påverkar

När Catrin blickar tillbaka så tänker hon på hur man påverkas av sin egen självbild. Man orkar så mycket mer om man tänker positivt.
Catrin menar att det är bra att aldrig svara rutinmässigt på frågan om hur man mår. Tänk först igenom svaret
– Om man jämför sitt hälsoläge under ett par månader, finner man kanske att man faktiskt mår lite bättre, påpekar hon.

Framtiden

Catrin beskriver sig själv som en person som jagat genom livet: jobb, press och stress. Hon tror också att tidigare personliga problem satte ned hennes immunförsvar och kanske bidrog till cancerns uppkomst. Idag har tempot skruvats ned och Catrin försöker uppskatta det hon har och frågar sig själv vad hon verkligen vill ha ut av livet. Materiella saker står definitivt inte högst på listan.
Catrin har en stark framtidstro. Erfarenheterna från cancervården har faktiskt gjort henne mindre rädd för att bli sjuk än tidigare.

Två år efter sitt tillfrisknande skaffade Catrin sitt första barn. Tre år efter kom det andra.
– Barnen var väl planerade. Jag kände mig så väldigt levande, säger hon.

FOTNOT: Catrin heter i verkligheten något annat.