Åsa utvecklade bröstcancer under tiden hon ammade sin baby. Som nybliven och ensamstående mamma hade hon all uppmärksamhet på barnet och att han skulle få mat. I dag, tre år senare, lever hon ett till synes vanligt liv, men med tumörer i skelettet.
När Åsa var 42 år blev hon mamma för första gången. Hon ammade sin baby och efter ungefär 2-3 månader kände hon en oregelbunden knöl i bröstet. Sonen valde bort bröstet när han skulle amma och det gjorde Åsa orolig. Hon ringde till barnmorskan som sa:
- Knöliga bröst är inget att oroa sig för när man ammar. Det är också vanligt att barnet får ett favoritbröst.
- Jag tänkte inte rationellt under den här tiden. Jag hade fokus på amning, mjölkstockning och att barnet skulle få mat. Det fanns ingen tanke på cancer och att jag borde vända mig någon annanstans.
Så småningom blev Åsa i alla fall bekymrad. Hon minns en orolig sommar som till sist slutade med ett besök på vårdcentralen, där man gjorde ett ultraljud.
- Det här ser verkligen inte bra ut, sa röntgenläkaren.
Ett par dagar senare ringde läkaren. Han ville att Åsa skulle komma till vårdcentralen för att få besked.
- Jag var i sommarstugan och David, min son, låg bredvid. Jag blev stel av skräck, ändå visste jag på något vis redan att jag hade cancer.
Från och med den här dagen kommer allt att vara annorlunda, tänkte Åsa. Så blev det.
Åsa har aldrig levt tillsammans med Davids pappa. Han träffar endast sin son ett par dagar i månaden.
Åsa har östrogenbetingad bröstcancer. Det betyder att hormonerna som strömmar till under amning och graviditet blir som ett bränsle för cancern. Hon fick order om att sluta amma samma dag för att få hormonerna att avta. Vid cellgiftsbehandlingen skulle hon ändå bli tvungen att sluta.
- Det var otroligt sorgligt, ett så abrupt slut! Jag väntade i alla fall en dag. Det blev som en slags avskedsceremoni. Jag fick tabletter som gjorde att mjölproduktionen avtog och David fick välling i flaska. Det kändes hemskt att kasta bort bröstmjölken och samtidigt tvinga i honom välling. Det gick trots allt bra. Det fanns ju inget annat alternativ än att få det att fungera, säger Åsa.
- Sen var det raka vägen in i cellgiftsvärlden. Jag förberedde mig väl mentalt, bland annat på att tappa håret. Jag läste boken ”Skalliga damen” av Maria-Pia Boethius och fick bra hjälp därifrån. Allra mest från inledningen där författarinnan är ute och joggar och tänker tillbaka på sin mardröm.
En vecka efter den första cellgiftsbehandlingen klippte Åsa av sig sitt långa hår och efter ytterligare någon vecka började håret lossna i stora tussar.
- Om man inte tappade håret skulle allt kännas lättare. Håret är så otroligt viktigt. Man känner sig friskare och mindre sargad om man får behålla det.
Åsa lät göra en peruk av sitt långa hår. Hon hade sett i ett TV-program att det var möjligt.
- På perukmakeriet tog de bilder av hur jag såg ut innan. Det blev så likt. Hårfästet, allting stämde.
Tack vare medicin slapp Åsa illamående. Det var en stor lättnad. Hon var orolig för att inte kunna ta hand om David. Istället kom det andra jobbiga biverkningar; sår i munnen, smak av metall, jobbigt med magen och tarmarna, tappade naglar, orkeslöshet och sömnsvårigheter.
- Det blev åtta behandlingar som kändes som att bestiga berg varje gång. De blev jobbigare och jobbigare. Jag minns den här tiden som i ett töcken. Jag la all min energi på att låtsas för David att allt var precis som vanligt. Nu förstår jag inte hur jag fick livet att fungera.
Efter ett par cellgiftsbehandlingar opererades Åsa.
- Jag visste från början att jag skulle bli av med bröstet och hade förberett mig mentalt. Jag tänker inte på det nu och lider inte av det. Det känns ok. Förmodligen för att jag har tagit bort något som var så farligt. Det var där själva sjukdomen satt. Hotet mot mitt liv.
Åsa läste i en damtidning om andra kvinnor som opererat bort ett bröst, kvinnor i hennes egen ålder med små barn.
- Det var peppande att läsa om hur de hanterade sin sjukdom. Annars handlar den mesta informationen om äldre kvinnor.
Under sommaren fick Åsa strålbehandling i fem veckor.
- Det var inte smärtsamt men mycket tröttande och hela sommaren försvann på grund av de dagliga sjukhusbesöken.
När alla behandlingar var klara skulle Åsa återgå till ett normalt liv. Hon liknar det vid att återvända från kriget. Hon hade önskat mer empati och förståelse från vården i det här skedet, ett avslutande samtal som summerar det som varit och förbereder och inger hopp inför framtiden.
Försommaren 2007 kände Åsa trötthet, smärtor i ryggen och sömn- och vallningsproblem. Hon var väl medveten om risken för återfall. Och så blev det. Åsa fick besked om att det fanns metastaser i skelettet och i lymfsystemet.
Åsa är nu inskriven på en avdelning på sjukhuset men bor hemma med sin son och kämpar för att leva ett så vanligt liv som möjligt – jobba, städa och laga mat men framförallt att vara mamma till sin 3-årige son.
Åsa driver ett eget företag.
- Att vara egen företagare när man är frisk är underbart och fritt men en helt annan sak när man blir sjuk. Jag har tänkt mycket på vad jag ska göra. Det är stressande att ha jobbet kvar men det innebär också att man behåller den delen av sin identitet. Dessutom kan jag styra min arbetstid så att jag kan vara ledig när jag är trött, när David är sjuk eller när det är vackert väder. Jag vill använda tiden till roliga och viktiga saker som att träffa vänner, ställa upp för familjen och göra utflykter med David.
Under sex månader fick hon låga doser av cellgifter intravenöst en gång i veckan, men sedan sju månader tillbaka tar hon en annan medicin som än så länge håller metastaserna i schack. Var tionde vecka går hon på datortomografi för att se om metastaserna växer eller förändras.
- Sjukdomen finns med hela tiden men jag känner mig inte deppig. När jag vaknar och solen skiner är jag oftast lika glad som alla andra. Min son är mitt solsken hela tiden, säger Åsa.
- Självklart är framtiden osäker. Men det finns många olika sorters tumörer, behandlingar, prognoser och förutsättningar. Vissa drabbas av väldigt aggressiv cancer medan andra kan leva med metastaser i många år. Man kan inte jämföra med någon. Det gör mig både lugn och orolig. David behöver mig varje dag och från honom får jag den kraft jag behöver för att leva i nuet, säger Åsa
FOTNOT. Åsa och David heter i verkligheten något annat.