Karin var 46 år när hon upptäckte en knöl i bröstet. Efter det följde mammografi, operation och behandling med cellgifter. Under resans gång har Karin själv bestämt när hon ska jobba eller vara sjukskriven. - Det har bidragit till den framgångsrika behandlingen, tror hon.

Karin upptäckte själv knölen i bröstet. Hon visste att hon slarvat med att undersöka sina bröst och regelbunden mammografi, bröströntgen, var hon för ung för. Karin pratade med en läkare på vårdcentralen där hon jobbar. Läkaren kände på bröstet, skickade en remiss till mammografi och tröstade med orden ”Det är säkert inget farligt!”.

Karin gick hem och berättade för sin man. Hon var lugn och det smittade av sig på honom. Men någonstans inom sig visste hon att det här var allvarligt.

Jobbar själv i vården

Efter en vecka kom det ett svar till vårdcentralen.
- Eftersom jag är läkarsekreterare kom brevet till mig. Jag öppnade det, tittade på det, men vågade inte läsa. Istället gick jag in till läkaren. Hon läste, och ja, det var ju cancer. Det var en tumör och den var stor. Förmodligen hade den funnits där länge…

Karin fortsatte att arbeta som vanligt. Efter ungefär en vecka fick hon komma till bröstmottagningen på sjukhuset.
- Där fick jag och min man träffa en kirurg och en sjuksköterska. Kirurgen var väldigt käck. ”Nu tar vi bort bröstet så är det bra sen. Det är enkelt”, ungefär så sa han. Sjuksköterskan stannade kvar i rummet och pratade med oss efter beskedet. Jag försökte med ”tänk om jag inte vill operera mig då”. Men nej, det fanns inget val. Tumören skulle växa och växa och till slut skulle jag dö.

Lugn och praktisk

Karin fick tid för operation drygt två veckor senare.

Hon minns med viss förvåning det lugn hon kände under den här tiden.
- Jag sov gott på nätterna och jag grubblade inte. Det var helt okej. Antagligen var jag chockad men orkade inte tänka på vad som skulle hända, säger Karin.

- Jag är en ganska praktisk person. De ringde från jobbet en dag och frågade hur jag mådde. Jag vet att jag svarade ”hellre ett bröst och två ben, än tvärtom”.

- Det tycker jag fortfarande, inflikar Karin.

Operation och cellgifter

Operationen ägde rum på en fredag, med hemgång på lördag.
- Det var lite dumt. Där var flera vikarier och rutinerna fungerade inte riktigt på helgen. Informationen om vad jag fick göra och inte göra förväxlades med en annan patient. Och dränaget från bröstet, med en lång slang och en påse, vad skulle jag göra med det? Informationen var bristfällig, säger Karin.

Själva operationen gick bra. Kirurgen tog bort bröstet och 17 lymfkörtlar i armhålan. Efter operationen följde en tid av återhämtning. Såret skulle läka, provsvaret analyseras och beslut om en eventuell fortsatt behandling tas.

Förberedd på det värsta

Efter en tid fick hon besked. Hon skulle behandlas med cellgifter.

- Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag kände. Jag lyckades behålla lugnet. Tänkte att det kan inte hända mig. Samtidigt som jag på något sätt var förberedd på det värsta. Jag befann mig på två olika plan. Praktiskt på sätt och vis!

Lugnet smittade av sig på omgivningen. Barnen var hemma mycket och ringde mycket men ingen var riktigt rädd.

Kräkningarna uteblev

Karin var mest rädd för sprutorna som hon skulle få, eftersom det ofta är svårt att hitta hennes kärl. Men det gick bra. Det blev sex behandlingar med tre veckors mellanrum.

- Varje behandling tog två timmar. Min man var med varje gång och vi spelade Trivial Pursuit. Någon gång efter halva tiden blev jag väldigt kissnödig. Då kissade jag rött av vätskan. Sen åkte vi hem, minns Karin.

- Efter första behandlingen gick jag och väntade på att jag skulle må dåligt. Cellgifter har man ju hört talas om. Jag vågade inte gå ut ifall illamåendet skulle komma över mig, men det kom aldrig. Jag blev mer illamående för varje behandling men aldrig så mycket att jag kräktes. Så var jag också väldigt ordentlig med medicinerna mot illamående, säger Karin.

Sjal istället för peruk

Efter 2-3 veckor med cellgifter började håret falla av.
- Efter den andra behandlingen rasade det . Jag var på planeringsdagar med jobbet och lämnade en stor hög med hår i duschen på mitt hotellrum. Städpersonalen undrade säkert vad som hänt, men jag gick bara därifrån. jag orkade inte bry mig, minns Karin.

Karin fick en peruk men använde den inte särskilt mycket. Det kändes som den skulle halka på sned och istället tog hon en sjal om huvudet när hon gick ut.

- När håret växte ut igen blev det lockigt till att börja med. Det var fint, tyckte Karin.

Ömsom vila ömsom jobb

Under cellgiftsbehandlingen arbetade Karin tre timmar om dagen. Det var hennes egen önskan. På det sättet kom hon upp och iväg på morgonen, istället för att sitta hemma själv och fundera.
- Det blev inte många knop gjorda på jobbet. Jag knäppte på datorn på morgonen när jag kom och sen var det dags för fika. Då satt jag i soffan i fikarummet och pratade hela fikarasten, från det att den första kom till att den sista gick. Sen knappade jag lite till på datorn innan det var dags att gå hem. Det var bra terapi, säger Karin.

- Det hände också att jag satt på chefens rum och grät en stund. Det var bra att få ur sig känslorna när de kom, minns hon.

Karin har hund och var också ute mycket och promenerade.

Tillbaka till vardagen

När cellgiftsbehandlingen var över behövde Karin tid för att vila upp sig. Hon blev helt sjukskriven under en månad. Det bestämde hon själv.

- Då var det helt plötsligt skönt med egen tid hemma. En helt annan känsla än när jag var sjuk. När resten av familjen hade gått i väg på morgonen gick jag tillbaka till sängen. Låg där och åt frukt och tänkte på tiden som skulle komma.

Så småningom smög Karin igång jobbet, först på 25 och sedan på 50 procent.
- Det var aldrig någon som sa att så kan vi inte göra. Jag fick bestämma det helt själv och det var väldigt värdefullt.

Stöd till varandra

När cellgiftsbehandlingen var avslutad blev Karin kallad till gruppsamtal på bröstmottagningen. Där fick hon träffa andra kvinnor i samma situation. Gruppen träffades 5-6 gånger och varje gång fanns en specialist med, kurator, sjukgymnast och dietist till exempel.
- Det var bra att få träffa andra patienter, att få någon att utbyta erfarenheter med, att känna att man inte var ensam om sina problem.

Av samma anledning tog Karin senare kontakt med den lokala patientföreningen. Även där fanns samtalsgrupper. De vände sig till nya medlemmar och leddes av en psykolog. När samtalsgrupperna var avslutade gick Karin på träffar varje onsdag förmiddag. Det var en möjlighet att fortsätta utbyta tankar, tips och idéer med andra bröstcancerdrabbade kvinnor.

Överopererad

För att undvika att cancern skulle sprida sig tog läkarna bort ett antal lymfkörtlar i Karins armhåla. Det har gjort att Karin nu har lymfödem i armen. Lymfkörtlarna som är kvar klarar inte av att transportera lymfvätskan tillräckligt effektivt. Armen svullnar och Karin måste ständigt tänka på hur hon använder den, inte för mycket men heller inte för lite. Det är en balansgång och en evig oro.

Så här i efterhand önskar Karin att hon hade varit lite mer vaken när läkarna berättade om sina operationsplaner.
- Det visade sig senare att endast en liten del av portvaktskörteln, den lymfkörtel som är entré till lymfsystemet, var cellförändrad. Kanske kunde man ha opererat i flera steg. Läkarna gör naturligtvis så gott de kan för att inte cancern ska poppa upp igen men ibland har de lite väl stora marginaler. Jag tror att det blev så i mitt fall, säger Karin.

Nytt bröst i rätt storlek

Att simma är bra för Karins arm. Det gör hon tre gånger i veckan. Då tar hon av sig glasögonen så att hon slipper se om någon tittar på henne för att hon bara har ett bröst.
- Jag tycker att jag har fått tillräckligt med problem när jag fick cancer. Jag vägrar låta den påverka mig så att jag inte kan göra det som är bra för mig eller det som jag tycker om.

Karin använder i dag en bröstprotes som hon lägger i BH:n. Hon fick en kallelse till plastikkirurgen två år efter operationen. Hon vill ha ett nytt bröst men hon vill också gå ner i vikt. Därför börjar hon med det förstnämnda, så att bröstet får rätt storlek i förhållande till kroppen.

Bejakar det roliga

Vid jultid, mitt i cellgiftsbehandlingen, låg Karin hemma i soffan och tittade på TV.
- Jag tittade på ”Sound of Music” när Julie Andrews springer fram på ängarna mellan alptopparna. Åh, det såg så härligt ut! Det ska jag göra när jag blir frisk, tänkte jag.

När behandlingen var klar och våren kom stack Karin och hennes man till Julie Andrews Österrike.

- Det blev väl inga språng på ängarna men det blev i alla fall promenader i bergen. Jag tror att det är särskilt viktigt att bejaka det som känns roligt när man är sjuk. Att hitta det som man verkligen vill göra, säger Karin.

FOTNOT: Karin heter i verkligheten något annat.