Kerstin led av sina snarkningar. Ingen tog henne på allvar. En liten smal kvinna passar inte in i mallen för den typiske sömnapnépatienten.
Så här i efterhand tänker Kerstin att det hela började i samband med en bilolycka i början av 1990-talet. Då fick hon en whiplash-skada i nacken som några år senare ledde till förtidspension.
- Det i sig var ett trauma efter att ha levt ett aktivt liv som yrkesarbetande kvinna, säger Kerstin. Hon var då 55 år.
Bilolyckan förde även med sig andra konsekvenser. Någon gång vid den här tiden fick hon problem med sömnen. Till att börja med var det främst ett problem för hennes man.
- Jag började snarka. Så mycket och så ljudligt att min man låg sömnlös på nätterna. Han knuffade på mig, jag vaknade till, vände mig om och snarkade vidare. Då skaffade vi skilda sovrum, det var ingen stor sak.
Nästa klagomål kom från barnbarnen. ”Det går inte att sova hos farmor. Hon låter så mycket!” Omgivningen skrattade. Kvinnor snarkar ju inte, särskilt inte en liten, smal person som Kerstin.
Kerstin tyckte inte att det var roligt. Snarkningarna och den dåliga sömnen började bli ett problem. Hon sov sporadiskt, som hon uttrycker det. Samma förlopp upprepade sig om och om igen varje natt. Hon vaknade till, var torr i munnen, drack lite vatten, vände sig och somnade om.
- Jag kunde mäta min sömn i hur mycket vatten jag hade druckit och hur kissnödig jag var.
Så småningom började den dåliga sömnen ta ut sin rätt också på dagen.
- Jag var så trött! Varje morgon funderade jag på om det överhuvudtaget skulle gå att stiga upp. Alla åtaganden var som att bestiga berg. Det bästa som kunde hända mig var att få återbud till bjudningar, teaterföreställningar och andra aktiviteter. Samtidigt ville jag ju fylla min kalender med roliga saker.
Kerstin pratade med den neurologläkare som hon hade kontakt med sedan olyckan. Men nej, ingen anade att Kerstin led av sömnapné. Hon tillhörde inte den kategorin.
Livet fortsatte på det här sättet i många år.
Kerstin och hennes man har rest regelbundet under åren. Sedan snarkproblemen uppstod har de alltid bokat två hotellrum. År 2004 åkte de till Mauritius. Där bodde de i ett stort rum med flera sängar på olika platser. Det skulle väl fungera tänkte de, men historien upprepade sig. Kerstin snarkade så att hennes man inte fick en blund i ögonen, trots öronproppar.
- Vi frågade på hotellet om det fanns något mer rum. Det gjorde det inte, inte på det hotellet och inte på något annat hotell heller. Till slut fick vi tag i en ledig bungalow alldeles intill presidentens bostad. Det gjorde att hela resan blev dubbelt så dyr. Jag berättar det inte för att imponera, utan för att visa hur stora problemen var.
Väl hemma igen bestämde sig Kerstin för att något måste göras. I september 2004 kontaktade hon på nytt sin läkare som skrev en remiss till en öron-, näs- och halsspecialist. Inte heller den här gången misstänkte man sömnapné, men Kerstin fick i alla fall remiss till ett sömnlabb. I januari 2005 mätte de hennes sömn med hjälp av sladdar och apparater.
Resultatet visade bland annat att Kerstin hade 197 andningsuppehåll under 7 timmars sömn. Det innebar att hennes sömn stördes lika många gånger. Var femte minut sa hjärnan ifrån ”Kerstin, du måste vakna - du måste andas nu!”.
I april 2005 fick hon äntligen en diagnos – obstruktiv sömnapné syndrom (OSAS). Det betyder att musklerna i svalget slappnar av och täpper till luftvägarna under sömnen. Andningen avbryts och avbrottet kan pågå under allt från tio sekunder till en minut.
- I och med diagnosen var jag tillbaka till läkaren på öron-, näs- och halsmottagningen igen. Jag presenterade mig på nytt och den här gången såg han mig, berättar Kerstin.
Mottagningen och sömnlabbet låg i samma hus, våningarna över varandra. Det hade tagit fyra månader att förflytta sig per våning, först ner och sen upp igen, konstaterar hon.
Kerstin var färdigutredd, nu väntade hon bara på att få prova ut rätt hjälpmedel. Hon visste att det handlade om en så kallad CPAP-apparat eller en bettskena, eller både och. Det gick en remiss till sjukhuset och en till odontologen.
- Fast jag hade dubbel förtur var väntetiden 18 månader. Bara lokförare fick gå före i kön. Jag blev helt förtvivlad.
Kerstin undersökte möjligheten att få hjälp inom den privata vården.
- Jo då, det gick bra. Jag fick tid inom en vecka. Undersökningen tog en halvtimma och efter en vecka hade jag lånat hem en CPAP-apparat på prov.
En CPAP-apparat fungerar som en omvänd dammsugare. Den trycker ut vanlig rumsluft genom en slang fram till en mask som sitter runt näsan. Luftströmmen håller luftvägarna öppna. Det blir alltså inga snarkningar och inga andningsuppehåll. Istället kan man sova lugnt hela natten.
- Apparaten kostade 10 000 kr, men det är de bäst investerade pengarna i mitt liv, säger Kerstin.
Om Kerstin snällt hade stått kvar i kön till den offentliga vården hade hon fått CPAP-apparaten gratis. I Västra Götaland är den första utrustningen kostnadsfri, men när den sedan slits ut får patienten stå för alla nya kostnaderna själv. De här reglerna varierar mellan olika landsting.
Redan under första veckan gav CPAP-apparaten resultat.
- Jag vaknade och var glad. Tänkte på vad ska jag skulle göra under dagen. Ska vi inte bjuda hem några vänner eller passa barnbarnen? Människor frågade vad som hade hänt. De kunde se på mig att jag plötsligt mådde bra.
Livet återvände. Det tog lite tid att lära sig sova med apparaten och att hitta rutiner, men i sammanhanget var det små problem. Biverkningarna från CPAP-apparaten nämner Kerstin i förbifarten. De verkar inte bekomma henne nämnvärt. Muntorrheten avhjälper hon med en luftfuktare till apparaten. Till den rinnande näsan har hon skaffat nässpray.
Nu har Kerstin använt CPAP-apparaten i två och ett halvt år. Under den tiden har hon tagit plats i två styrelser. Hon reser. Hon passar barnbarnen och hon tar hand om sin 100-åriga mamma. Dessutom har hon tagit initiativ till en lokal apnéförening. Kerstins engagemang är 100-procentigt och nu vill hon berätta för andra.
- Jag tror att det går omkring fler kvinnor därute som läkarna inte ser för att de inte är typiska sömnapnépatienter.
Man behöver uppenbarligen inte vara en överviktig man som röker och dricker. Istället kan man vara en liten späd kvinna som lever ett sunt liv. Det är Kerstin ett levande exempel på.
Annars är Kerstin nöjd med sjukvården.
- När läkarna väl förstod att jag inte var ett psyksjukt fruntimmer så blev jag mycket väl omhändertagen, säger hon med både allvar och glimten i ögat.
Kerstin tycker inte att man ska skämmas för att man snarkar eller har sömnproblem.
- Prata öppet om att snarka, på syjuntor eller vid andra tillfällen. Det finns patientföreningar där den som har problem kan komma i kontakt med andra i samma situation. Att prata är första steget mot en lösning på problemen.
Kerstin uppmanar också till att skriva sin egen remiss.
- Skriv ner din personliga berättelse, om hur din situation och dina problem ser ut. Skicka den direkt till ett sömnlabb. Då slipper du krångliga remissvändor i onödan, säger hon.