– Hela året efter hiv-beskedet levde jag i förnekelse. Hiv fick ju folk som utsatte sig för stora risker och det hade ju inte jag gjort. Men man kan bli smittad första gången och jag är ett exempel på det, säger 41-årige Björn som fick hiv som 23-åring.
Det var i USA det hände. Björn tog ett steg han inte trodde han skulle ta, han hade sex med en främmande man.
– Efter några dagar fick jag svullna lymfkörtlar och hög feber. Jag brukade aldrig få feber så jag uppsökte ett sjukhus där jag bara fick rekommendationen att ta febernedsättande medicin, berättar Björn.
Symtomen försvann och ett och ett halvt år senare kände Björn att han ville göra en samhällsinsats och anmälde sig som blodgivare. Innan han godkändes togs blodprover.
– En vecka senare ringde en sjuksköterska och sa att jag inte kunde bli blodgivare och att jag tyvärr hade fått hiv, att jag var hiv-positiv.
Året var 1993 och effektiva mediciner saknades.
– Mitt liv är slut! tänkte jag. Jag kände det som jag hade fått en långsam dödsdom och det var oprofessionellt att tala om det per telefon, menar Björn.
Björns liv vändes upp och ned. Arbetskamrater tyckte att han såg blek och sjuk ut. Björn drog sig undan, ville inte prata. Efter sex dagar berättade han för sina föräldrar.
– Min pappa brast i gråt och jag har inte sett honom gråta vare sig förr eller senare. Min bror och mamma blev mest tysta. Efter en månad berättade jag för min bästa kompis och han tog det hela ganska coolt.
Efter ett år förklarade en pressad Björn för sina arbetskamrater varför han hade varit borta på lunchpauser – han hade gått till Stadsmissionen för att träffa andra hiv-positiva. Arbetskamraterna var stöttande och företagshälsovården skickade en sjuksköterska för att berätta det lilla hon visste om hiv och aids.
Efter något år av förnekelse började Björn känna sig deprimerad. Samtidigt försämrades hans värden. Kroppens motståndskraft minskade.
– Det var min tandläkare som såg de första tecknen på ett försvagat immunsystem i form av svampinfektion i munnen, minns Björn.
– 1995 fanns inga riktiga mediciner mot hiv och jag tänkte att jag åtminstone skulle försöka leva fram till millenniumskiftet. Men sen 1996 stabiliserade sig mina värden och då blev jag erbjuden nya effektivare mediciner.
Björn minns de första åren med hiv som ett slags vakuum i livet.
– I min förvirring hamnade jag en gång i en knarkarkvart i Stockholm. För knarkarna var hiv inget konstigt. Det var bara en sjukdom som fanns mitt bland dem.
Han tog sig igenom livskrisen och beslutade sig för att leva aktivt. Bland annat reste han jorden runt två gånger.
– Hiv-beskedet gjorde att jag vågade göra mer saker än tidigare. Jag hoppade till exempel fallskärm. Det var läskigt, men jag tänkte att jag ändå skulle dö så jag kunde lika gärna passa på.
En hiv-diagnos påverkar hela livet. Sjukdomen innebär inte bara en fysisk och psykisk påfrestning. Olika restriktioner styr också den hiv-positives liv. I Sverige finns smittskyddslagen som bland annat kräver att man i förväg talar om för en ny sexpartner att man har hiv. Andra länder har infört stopp för hiv-positiva som vill turista, studera eller jobba.
Björn tycker att han lever ett ganska bra liv. I en stor stad finns den tolerans mot hiv-positiva och han tänker inte så mycket på sin sjukdom.
– Jag är så mycket mer än hiv-positiv. Jag är galen i hemelektronik, resor och heminredning och bland mina ”vanliga” kompisar pratar vi sällan om hiv men det är klart att det påverkar en. Det finns i bakhuvudet att man har en kronisk sjukdom och inte är som alla andra. Men det har jag aldrig varit, skrattar han.
– Det är som i en norrländsk skog. Man är upptagen med sitt men stannar man upp kan man höra ett svagt, svagt bakgrundsbrus. Så är det för mig att leva med hiv.
Björns liv fungerar. Bromsmedicinerna är verkningsfulla. Vissa människor upplever svåra biverkningar av medicinerna, men Björn har bara fått förhöjda blodfetter, något han medicinerar mot. Han känner också att han kan få stöttning från sitt hiv-team som består av psykolog, kurator och sjuksköterska. Stödföreningen han tillhör är också ett andningshål, även om gemenskapen mellan de hiv-positiva har minskat i takt med att medicinerna blivit allt mer effektiva.
Ett av föreningens mål är att sprida kunskap om hiv och minska smittspridningen. Björn hjälper till i informationsarbetet, något som har betytt mycket för självkänslan. Tack vare sin diagnos har Björn fått träffa många nya intressanta människor och han känner sig bekräftad varje gång han föreläser eller får berätta om sin sjukdom. Han är sedd och har fått en identitet.
Hiv blev inte en katastrof för Björn. Han tror att en del av förklaringen är att han är lite av en ensamvarg och alltid vågat ta egna vägar.
– Därför förändrades mitt liv inte så mycket som det gör för en ”normal” person som får en hiv-diagnos, en som har Volvo, villa och vovve. Jag har alltid varit lite udda och varit lite av en äventyrare som varit nyfiken på vad som väntar bakom nästa hörn.
Björn funderar ibland på om han ska få en kortare livslängd jämfört med friska 41-åringar. Han försöker dock ta väl hand om sig.
– Jag har alltid en infektion i kroppen men den påverkar mig inte så mycket. Jag känner mig personligen optimistisk. Förutom att jag är lite överviktig så har jag en väl fungerande kropp.
Björn har fått en obotlig livslång sjukdom på grund av slarv. Man kan därför tro att han skulle vara fylld av självförebråelse och bitterhet men självömkan är inte hans grej
– Alla har rätt att göra ungdomliga misstag. Det är bara det att mitt lilla misstag får jag leva med resten av livet.