Rune är sambo med Siv som drabbades av stroke sommaren 2007. Livet efteråt har inneburit en mödosam men framgångsrik rehabilitering, för båda två. I dag sköter Rune största delen av hushållsarbetet, med hjälp av Siv som berättar hur han ska göra.
- Kvällen innan satt vi och tittade på TV, en fullständigt normal kväll. Vi gick och lade oss som vanligt och nästa morgon, fredagen den 13 juli, kunde Siv inte ta sig upp ur sängen. Hon kunde inte prata, fick inte fram ett ljud, minns Rune.
- Det var ett fruktansvärt slag. Jag stod helt handfallen men ringde i alla fall Sjukvårdsrådgivningen och hade tur som kom fram direkt. ”Ring ambulansen!” var deras uppmaning.
På akuten förstod man direkt vad som hade hänt. Siv hade fått en stroke, en blodpropp i hjärnan visade det sig. Hon behandlades och blev inlagd på en akutavdelning.
- Hela första veckan var traumatisk. Jag visste inte vad som skulle hända och ingen kunde berätta för mig heller, säger Rune.
På undersökningen hittade man små ärr i hjärnan efter tidigare små proppar. Så här efteråt kan Rune erinra sig när det kan ha hänt.
- Vi satt och åt vid ett tillfälle och Siv spillde på sig på ett sätt som aldrig hade hänt förut. Jag blev förvånad och skällde på henne lite, berättar han.
Efter ett par veckor blev Siv flyttad till en avdelning för strokepatienter. Talet återvände sakta liksom rörligheten i höger sida. Rune var hos henne varje dag och engagerade sig i hennes träning. Under den här tiden förflyttade hon sig med rullstol.
- Som lekman känner man inte gränserna och hur mycket man kan ligga på. Man är rädd för att skada, säger Rune.
Rune fick god kontakt med personalen på sjukhuset.
- De var väldigt trevliga och gjorde ett fantastiskt arbete, berättar han.
Så småningom hamnade Siv på en rehabiliteringsavdelning på sjukhus. Siv börjar använda rollator och talade alltmer. Hon hade svårt att hitta orden men det blev bättre och bättre.
- Återigen var personalen mycket hjälpsam och förstående, betonar Rune, som hela tiden deltagit aktivt i rehabiliteringen.
Efter en tid bedömde man att Siv kunde komma hem och fortsätta sin rehabilitering i hemmet. Ett externt stroketeam kom ett par dagar i veckan för att träna de dagliga sysslorna med Siv. Rune befarade att det skulle bli problem med trappan hemma, men det tränades redan på sjukhuset och blev aldrig något problem. Siv fick prova ut de hjälpmedel hon behövde för att fungera i hemmet, till exempel en gaffel med egg på, för att kunna äta med en hand.
Så småningom blev det dags för dagrehabilitering.
- Det var ett glädjeämne för henne att komma dit och träffa andra i liknande situation, säger Rune.
Idag har Siv återfått en stor del av både talet och rörelseförmågan. Hon känner sina begränsningar, använder till exempel rollator när hon går ut och går.
Rune och Siv är kopplade till trygghetsjouren via en larmanordning i hemmet. Genom att trycka på en knapp får de kontakt med sjukvården och kan ställa frågor och få råd.
Siv har fått TIA-attacker vid några tillfällen under våren. TIA står för transitorisk ischemisk attack och är små proppar som försvinner inom ett dygn, utan att lämna några spår. Vid dessa tillfällen har Rune använt trygghetslarmet för att komma i kontakt med sjukvården. Uppmaningen är alltid att åka till sjukhuset.
- Det går fort att få kontakt via trygghetslarmet. Ambulans kommer snabbt och gör rutinmässig provtagning under resan in till sjukhuset. Men väl framme på akuten händer ingenting annat än de första rutinmässiga provtagningarna. Väntan på en läkare därefter är evinnerligt lång och kan ta flera timmar. Det betyder väl att Sivs besvär inte klassas som livshotande.
Rune är nöjd med sjukvårdens insats för Siv och honom. Han betonar vårdpersonalens fantastiska arbete och trevliga bemötande om och om igen. Det är bara den långa väntan på akuten som Rune reagerar över.
Rune och Siv har fått erbjudande om hemhjälp men har tackat nej.
- Vi tycker att det känns bäst för oss själva så här. Jag är pensionär och disponerar över min egen tid. Jag jobbar lite grann här hemma i en affärsverksamhet, men när Siv behöver hjälp kan jag släppa jobbet och hjälpa henne. Det är inget problem.
I dag sköter Rune hemmet till 90 procent.
- Siv lagade all mat tidigare, så nu har jag fått lära mig något nytt. Siv kan ju prata och berättar hur jag ska göra. Dessutom blir Siv bättre och bättre med tiden. Hon hjälper till med det hon kan, till exempel att damma och koka kaffe.
- Jag lever ett annat liv än tidigare. Jag har inte samma rörelsefrihet. Jag lever med de förutsättningar som finns i dag. Siv frågar ibland om jag inte är trött på det här livet. Men nej, det kan jag inte säga. Vi har fortfarande roligt tillsammans. Jag försöker att få Siv att skratta och att se saker från den positiva sidan. Vi är båda till åren komna och om inte detta hade hänt hade vi ändå suttit här. Vi trivs bra hemma och med varandra, det kvarstår oförändrat, säger Rune.
Från och till har Siv inte haft någon regelbunden träning utan varit hänvisad till egna initiativ. Rune tycker att det är svårt träna hemma.
- Jag kan tjata på Siv om och om igen och då blir hon till slut arg och irriterad på mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det. När hon träffar en sjukgymnast eller arbetsterapeut blir det på ett annat sätt.
Under den senaste sjukhusvistelsen fick Siv kontakt med ett gym för äldre. Nu har hon en plats där.
Rune tycker att det är viktigt att få den drabbade att acceptera sin situation, så mycket att hon eller han kan tänka sig att använda de hjälpmedel som finns. De är en stor hjälp.
- Till en början ignorerade Siv de olika hjälpmedlen, till exempel ville hon inte visa sig med rollator. Men nu har hon kommit över det, säger Rune.
Fotnot: Rune och Siv heter i verkligheten något annat