Marie var bara 45 år gammal när hon fick sin första stroke. – Det värsta var att jag hade tanken men inte fick ut orden. Det blev en lång väg tillbaka för Marie, men så fick hon en stroke till. Och en till.
Marie har funderat på varför hon drabbades av stroke, dessutom i så låg ålder vilket är sällsynt. Hon har visserligen rökt men i små mängder. Maries blodtryck och kolesterolvärden har varit bra och hon har försökt att leva sunt. Marie tror att stress och för mycket med jobb kan ha bidragit till att utlösa den första stroken.
– Jag gillar att ha många järn i elden och så skiljde jag mig. Jag hade inte så mycket att göra efter skilsmässan så jag tog på mig mer och mer jobb, åt på oregelbundna tider och slarvade med maten.
Marie jobbade inom vården och arbetade ibland dagtid och ibland nattetid. Hon ryckte också in när andra var sjuka. Plötsligt sa kroppen ifrån.
– Det började under ett nattpass. Det blev precis vitt framför ögonen. Jag trodde att jag bara hade sovit för lite och fortsatte att jobba. Gick sedan hem och lade mig. Så vaknade jag med en stroke, berättar Marie.
Marie blev förlamad i högra sidan och förlorade talförmågan. Hon har själv jobbat med strokepatienter men kunde ändå inte riktigt tolka de första symtomen på rätt sätt. Hon trodde att hon hade legat fel och armen kommit i kläm.
– Jag ringde till min dotter och hon trodde först att jag var berusad för jag kunde inte uttrycka mig. Hon kom hem till mig och så åkte vi till akuten. Där konstaterades att jag hade fått en stroke, berättar Marie.
På sjukhuset kontrollerade man hjärtats arbete, tog blodprover och lade in Marie. Dagen efter gjorde man en datortomografi av hjärnan för att se om det fanns en blödning. Därefter sattes Marie på blodförtunnande och propplösande medicin. Hon fick ligga kvar på sjukhuset i två veckor. Det hon minns starkast var problemet att kommunicera.
– Doktorerna frågade mig saker men jag kunde inte svara. Det första jag sa var: fan, fan. Sedan upptäckte jag att det var lättare att sjunga. Och så har jag lätt för att uttrycka mig med kroppen, säger Marie.
Marie hade inte fått någon massiv stroke utan kände att hon undan för undan blev bättre. Redan efter fem månader gick hon tillbaka till ett stressigt jobb inom vården – ett beslut hon ångrar idag. Hon tycker också att hennes läkare skulle ha stoppat henne.
Marie fick en stroke till och sedan en till. Den senaste drabbade till viss del synen vilket gör att hon inte kan köra bil.
Marie tycker att hon blivit väl omhändertagen inom strokevården. Hon funderar dock på varför rehabiliteringen uteblev fullständigt efter första stroken. Hon hade också önskat att man varit snabbare med att röntga hjärnan och sätta in propplösande medicin för att mildra konsekvenserna. Marie efterlyser också bättre uppföljning. Idag känns det som hon får tjata för att sjukvården ska ta in henne för årliga hälsokontroller.
Den senaste stroken kom för fyra år sedan. Idag är Marie sjukskriven men hennes kropp fungerar relativt bra tack vare envishet och rehabilitering. Hon kan gå utan problem och kan cykla långa sträckor. En gång i veckan simmar hon och lika ofta har hon talträning. Språkproblemen finns fortfarande kvar.
– Jag kan inte skriva eller läsa så bra. Eftersom jag måste stava mig fram räcker det med att jag skriver ett kort. Sedan måste jag vila. Innan jag hade stroke så läste jag oerhört mycket och jag var med i tre bokklubbar, säger hon.
Marie får ibland leta efter orden.
– Det är som en tratt. Det är helt klart inne i huvudet men när orden ska fram till munnen blir det trångt, förklarar hon.
Marie har valt att upplysa sin omgivning om sina problem. Hon bär en väl synlig skylt som visar att hon har afasi. Genom att vara öppen och förklara sitt språkliga handikapp har hon heller aldrig möts av nedvärderande kommentarer.
– Men jag vill att folk ska ta god tid på sig när jag ska svara, försök inte fylla i för att hjälpa. Det är så irriterande och det stör varje gång, påminner Marie.
Marie lever också mycket mer planerat idag, allt för att undvika skadlig stress. Hon plockar fram saker i god tid, passar tider och ligger hela tiden flera steg före för att inte bli stressad.
Ett råd hon vill ge till andra strokedrabbade är att aldrig ge upp. Det kan kännas som om man inte gör några framsteg alls. Det gör man men det är oftast omgivningen som märker det mest.
Ett annat råd är att gå med i en patientförening. Marie är själv aktiv inom en patientförening. Här har hon hittat en fantastiskt fin sammanhållning och aktiviteter som underlättar hennes rehabilitering.
Marie har fått ett bra stöd från sin sambo och från sina döttrar. Hon tror att de har tagit ganska mycket stryk och att de ofta är mer oroliga än vad de vill visa. Själv har hon tagit sin sjukdom med jämnmod och känner sig inte deprimerad.
– Men jag tänker mycket på framtiden och på att ytterligare en stroke inte vore bra, säger hon allvarligt.
FOTNOT: Marie heter i verkligheten någonting annat.