Alf var över 50 år när han fick en stroke. Nu är det de osynliga handikappen som besvärar honom mest. – Det är en stor sak som händer i ens liv när man får stroke. Jag blev personlighetsförändrad och fick ta mycket hjälp av en psykolog, säger han.
Alf har haft en del riskfaktorer för stroke. Han var rökare och hade som sina syskon höga blodfetter som han medicinerade mot. Hans liv var också pressat. Han var ensamföretagare med många resdagar och representation, ofta med alkohol.
Den första varningen fick han på jobbet 1995.
– Jag kunde plötsligt inte skriva maskin och ansiktet hängde lite. Jag tog bilen till vårdcentralen. Där fick jag rådet att uppsöka sjukhuset, berättar Alf.
På sjukhuset konstaterades att Alf hade fått en TIA, transitorisk ischemisk attack, som är en snabbt övergående blodpropp i hjärnan.
– Jag förstod inte innebörden eller så tog jag inte emot informationen. Därför blev jag heller aldrig rädd, konstaterar han.
Tre år senare satt Alf på toaletten när han kände att benet plötsligt blev förlamat. Han åkte akut in till sjukhuset där man konstaterade en stroke. Alf blev halvsidesförlamad och förlorade talet men redan efter någon dag kom färdigheterna till stora delar tillbaka. Efter en vecka var han utskriven från sjukhuset.
Balanssinnet, synen och kraften i händerna hade försämrats. Att prata blev också ett bekymmer.
– Jag fick träna talet hos en logoped. Jag behövde öva artikulation och så hittade jag inte rätt ord. Det problemet har jag till viss del även idag, förklarar Alf.
Alf fick ytterligare några små övergående blodproppar i hjärnan. 1998 fick han dessutom en hjärtinfarkt. Han gick igenom en by-passoperation för att leda blodet förbi hjärtats kranskärl. Han har också gjort några ballongvidgningar, PCI, av hjärtats kranskärl. Det har varit kämpigt att repa sig efter både hjärtoperationerna och stroken.
Olika former av sjukgymnastik har varit nödvändigt.
– Just nu går jag två gånger i veckan och tränar upp balanssinnet, berättar Alf.
Alf har visserligen fått lägga ned sitt företag men kan ändå hålla igång. Han tycker om trädgårdsskötsel och tillsammans med sin fru försöker han gå på teater och konserter. De reser mycket, både inom och utanför Sveriges gränser.
En liten hälta är det enda som vid ett första synligt intryck avslöjar att han varit med om en stroke. Alf kan köra bil och har balans och koordination nog för att cykla. Han är nöjd med vad hans kropp presterar. Istället är han bekymrad över sina dolda handikapp.
Lägenheten är full av små komihåglappar. Han har svårt med närminnet och hans fru får hela tiden påminna honom om viktiga saker. Initiativkraften finns till viss del men definitivt inte uthålligheten. Han kan starta projekt men slutför dem sällan.
Den glade drivande Alf som alltid ställde upp för andra har ersatts av en mer håglös och ångestfylld person. Han har svårt att sova och känner sig ofta trött. Dessutom har han mardrömmar. Han vet inte vad de beror på, kanske medicinerna. Han tar bland annat antidepressiv medicin.
Alf är aktiv inom en patientförening för människor som har haft stroke. Han har träffat många medbröder och medsystrar med samma problem som han själv.
– De med fysiska handikapp verkar klara av livet bättre än oss med dolda handikapp. Det jag hatar mest är att känslolivet försvunnit. Jag har svårt med att känna både glädje och sorg.
– Tråkigt nog har också samlivet fått ordentligt med stryk. Lusten försvinner men det är klart att det går att leva ändå, säger han.
Alfs erfarenheter av sjukvården är positiva.
– Det var som att åka i gräddfilen. Det har varit en otroligt fin sjukvård. Jag har blivit lyssnad på och har bemötts med respekt.
Alf har fått ta blodfettssänkande och blodförtunnande medicin. Hans förträngda halspulsåder har också opererats, allt för att förebygga ytterligare stroke.
Idag har Alf regelbunden kontakt med sjukgymnast, hjärtläkare, neurolog och psykolog. Han tycker det har känts skönt att få ”snacka av sig" sina bekymmer.
Alf tycker att han också fått bra hjälp av en psykiatriker, inte minst för att få rätt medicin mot depression och ångest.
När en person får stroke påverkas hela dennes familj och relationerna kan bli ansträngda. Den som får stroke kan visa irritation och aggression på ett helt annat sätt än tidigare. Alf menar att det är viktigt att försöka att inte ta åt sig som anhörig, att se att de verbala elakheterna är symtom på en skada och inte personliga angrepp.
Alf har haft tur att ha en familj som har ställt upp. Han har dessutom kvar de flesta av sina tidigare vänner och några har faktiskt tillkommit efter att han fick stroke.
Hans kamrater i strokeföreningen har också betytt mycket.
– Det är viktigt att prata med andra som har haft stroke så att man inte tror att man är ensam, poängterar han.
Fotnot: Alf heter i verkligheten någonting annat.