Diskbråck eller leukemi? Läkarna visste inte vad Rogers smärtfulla kramp i benet berodde på. – Jag kunde inte gå ordentligt förrän efter två år, säger Roger som aldrig kommer att få tillbaka styrkan i benet till hundra procent. Allt detta lidande beror på en fästing som smittade honom med borrelia.
Roger ser oförskämt ung ut för att vara 60 år. Han utstrålar friskhet och styrka. Motion har också legat honom varmt om hjärtat. Det var i samband med New York Marathon som Roger kände en oförklarlig kramp i vänsterbenet. Han bet ihop och segade sig i mål. Senare fick han svårt att stödja sig på foten men allt som syntes var en rodnad mellan två tår.
Roger återvände till Tyskland där han bodde då. Efter två månader besökte han en tysk idrottsläkare. Foten kändes då svullen och bedövad. Läkaren misstänkte diskbråck och ordinerade antiinflammatorisk och smärtstillande medicin samt röntgen av foten.
– Sedan gick det ett par veckor och då kom det en enorm smärta som om en kniv skar in i benet, minns Roger.
Smärtan höll i sig och några veckor efter första läkarbesöket fick Roger gå igenom magnetröntgen av ryggraden för att se om det fanns ett diskbråck. Han fick också en kortisonspruta. Det hjälpte inte. Roger tog också kontakt med en neurolog som misstänkte att besvären kunde komma från ett fästingbett. I samband med ett senare läkarbesök togs ett borreliaprov. Blodprovet var negativt om än med vissa förhöjda värden. Nytt prov skulle därför tas efter ett par månader.
Roger kom nu att bollas mellan olika kliniker och specialister. Han gick igenom en mängd olika undersökningar och en rad olika prover togs. Veckorna gick. Ingen ljusning fanns i sikte. Till sist kom det verkliga dråpslaget när en läkare berättade för Roger att han troligtvis hade någon elakartad tumörsjukdom eller leukemi. Han lades in på en leukemiavdelning. Än idag minns han ångesten och rädslan.
På leukemiavdelningen togs ett rutinmässigt prov på ryggmärgsvätskan.
– Då hade jag själv börjat prata om att mina problem kanske berodde på fästingbett, berättar Roger.
Läkarna beslutade sig för att leta efter borrelia i ryggmärgsprovet. Innan svaret från provet var klart sattes antibiotikadropp in mot borrelia. Det hade nu gått ett halvår efter första läkarbesöket.
Borrelia konstaterades och nu följde många månader med antibiotikabehandling, sjukgymnastik och fotmassage. Ibland kändes foten helt död men Roger kämpade och kämpade. Borrelian gav honom också svåra smärtor.
– Jag var som en knarkare och åt så mycket starka mediciner på grund av smärtorna, säger han.
Det tog en lång tid innan smärtan äntligen började klinga av. Roger var tvungen att använda en skena för att kunna gå.
– Foten bara hängde där utan styrsel. Nästan alla nerver var ju kassa. Jag kunde inte gå, jag var en invalid, berättar Roger.
Det kom att ta nio månader efter det att borrelian börjat behandlats innan Roger kunde återuppta sin älskade löpning. Han sprang till en början med en fotskena. Han fick lunka 100 meter. Och sedan 100 meter till. Så fortsatte han. Roger kämpade som besatt för att komma tillbaka.
Det tog två år från det att han fick fästingbettet till att bli så frisk som Roger är idag. Han är inte bitter men han är besviken över att läkarna inte förstod att det kunde vara borrelia.
– Jag känner också att det var dumt att jag själv inte misstänkte något. Då kanske man kunnat sätta in antibiotika på en gång. Då hade jag sluppit borrelia, tillägger han.
Roger kommer att fortsätta vara mycket ute i naturen. Han blir fästingbiten då och då utan att känna panik men han har en väldigt stor respekt för fästingbett och vet att märkliga medicinska symtom kan komma flera månader efteråt.
– Mitt råd är att om man vet att man befinner sig i ett fästingområde så ska man kolla sig varje dag innan man går och lägger sig, tipsar Roger.
Roger är försiktigt optimistisk inför framtiden. Sviterna efter borrelian är inte kraftiga men finns där. Bland annat känns det som att det rör sig inne i foten, som om någon kramade den. Några gånger har han också drabbats av smärtattacker.
– Jag har fått tillbaka 70 procent av mina nerver men 30 procent är helt döda. Det gör att jag inte har några reservkrafter i benet när jag blir äldre. Jag kan inte bli bättre, bara sämre.
– Jag springer 4-5 mil i veckan även om det går sakta. Läkarna säger att om jag inte hade sprungit så mycket hade sviterna blivit värre, påpekar Roger.
Fotnot: Roger heter i verkligheten någonting annat.