17-årige Robin har diabetes typ 1. Större delen av hans liv har inneburit ständiga injektioner och provtagningar. Robins liv kräver planering och struktur men han ser sig inte som sjuk. Tvärtom. Han ser ljust på framtiden. – Målet är att bli läkare, diabetesläkare, säger han.
Robin var bara fyra år då de första symtomen kom. Han kissade mycket, var törstig, sur och grinig och verkade vara personlighetsförändrad. Robins föräldrar kontaktade sjukvården för provtagning. Urin- och blodprov visade på för mycket socker.
Robin lades in på en medicinavdelning. Under den två veckor långa sjukhusvistelsen togs mängder med prover för att fastställa hur hans diabetes skulle behandlas. Under tiden blev föräldrarna tvungna att lära sig massor om diabetes. Efter det chockartade beskedet stod de nu inför en helt ny livssituation med injektioner, blodprov, nya rutiner, planering och kontroll.
Till en början skulle Robins blodsocker mätas även nattetid. Varannan timme fick hans mamma vakna för att sticka honom. Kontrollerna minskade så småningom men i över fem års tid fick hon fortsätta med de nattliga provtagningarna.
Normalt tar Robin sex insulinsprutor per dag. Om han har ätit något sött får han kompensera med ytterligare några sprutor.
För Robin gäller det att undvika blodsockersvängningar.
– Ska jag träna måste jag äta långsamma kolhydrater och är jag på idrottstävling så har jag alltid med mig extra mat ifall blodsockret skulle bli för lågt, förklarar Robin.
Det har tagit några år för Robin att lära känna igen typiska symtom för högt respektive lågt blodsocker. Blir det för högt känner han sig lättirriterad, torr i munnen, varm, kallsvettig och har svårt att koncentrera sig. I det läget måste han ta insulin.
Symtomen är liknande vid lågt blodsocker dessutom blir han blir trött och får svårt med muskelkontrollen. Han kan till exempel tappa ett glas som han håller i. Får Robin inte i sig något sött utan insulinkänningen fortsätter, blir han yr och har svårt att uppfatta omgivningen på ett korrekt sätt.
Om blodockret sjunker riktigt lågt kan det bli farligt.
– En gång hade jag så lågt blodsocker att jag inte kunde ta hand om mig själv. Hjärnan, synen, tal och hörseln stängdes liksom av. Jag lyckades ändå få i mig druvsocker. Efteråt yrade jag och kände mig konstig, minns Robin.
För att folk inte ska ta honom för drogpåverkad har Robin ofta på sig ett halsband med en diabetessymbol.
Att sköta sin diabetes har blivit en vana för Robin. Livet är väl strukturerat. På gott och ont. Robin har tvingats att ta ansvar och mogna i mycket unga år. Han måste hela tiden tänka på att sköta sin kropp. Det kräver planering.
– Det jobbigaste är att jag inte kan vara så spontan av mig som kompisarna kan. De kan fråga om jag ska hänga med och bada men då måste jag kanske först hem och äta, berättar Robin.
Att ständigt förbereda sig på eventuella problem med blodsockret kräver att Robin hela tiden ligger några steg före. Om han går ut har han oftast med sig en ryggsäck innehållande druvsocker, blodsockermätare, pengar (för att kunna köpa livsmedel), sprutor och insulin. Insulinet måste förvaras rätt. Det förstörs vid minusgrader och om det blir över trettio grader varmt. På sommaren måste han därför ha med sig en kylväska.
Idag tycker inte Robin att livet som diabetiker är speciellt knepigt.
Egentligen skulle alla må bra av att leva som Robin med regelbundna måltider, väl sammansatt kost utan för mycket fett, rejäla doser med motion och inte för mycket sötsaker.
Robin ser sig inte själv som sjuk. Framtiden ser han på med tillförsikt.
– Jag har aldrig sett någon anledning till oro. Jag sköter min diabetes bra, men det är klart att jag ibland tänker på att även om jag lever exemplariskt så kanske jag får ett kortare liv än mina kompisar, säger han.
Robin vill plugga medicin. Han har blivit inspirerad tack vare en speciell diabetesläkare, bra bemötande och hög kompetens inom diabetesvården. Siktet är nu inställt – han vill själv bli diabetesläkare.
Att få en diabetesdiagnos kan kännas svårt. Robin tror att man måste hålla humöret uppe, acceptera sin sjukdom och lära sig leva med den. Spruträdsla tror han går över. Nålarna är mycket tunna. Med rätt mental inställning så blir hela proceduren smärtfri. Bra sjukvårdspersonal har gjort att Robin aldrig blivit rädd för sprutor eller provtagningar.
Robin tror på att försöka prata om sin diabetes med så många som möjligt. På så sätt kan man få stöttning, råd och tips. Ett sätt att träffa andra ungdomar i samma situation, är att gå med i en diabetesförening. Robin har åkt på läger i föreningens regi.
– Det är väldigt skönt att åka iväg och träffa andra. Då känner man sig inte så ensam, påpekar han.
Robin tycker att föräldrarna har en viktig roll för att allt ska fungera. Det behövs mycket uppbackning och förståelse.
– Hjälp barnen. Skäll inte på dem om de inte följer diabetesreglerna till punkt och pricka. Försök istället att gemensamt komma fram till hur man kan komma till rätta med till exempel lågt blodsocker, föreslår han.
FOTNOT: Robin heter i verkligheten någonting annat.