I en bil på motorvägen strax utanför Ängelholm får Per plötsligt en störtblödning från ändtarmen. Den medicinska undersökningen avslöjar en stor tumör. Senare upptäcks även dottertumörer i levern.
I samband med blödningen lades 62-årige Per in på närmaste sjukhus för observation. Väl hemma igen blev han kallad till sitt lokala sjukhus för så kallad koloskopi, då ett böjligt optiskt instrument förs in i ändtarmen. Då upptäcktes en stor tumör i ändtarmen.
– Jag blev chockad av cancerbeskedet även om jag hade misstänkt det. Men det kändes ändå väldigt jobbigt, berättar Per.
Innan operationen av tumören gick Per igenom en fem dagars strålbehandling som han minns som mycket välfungerande, utan biverkningar och med mycket vänlig personal.
Operationen blev mycket omfattande. Den tog lång tid och det gick åt mycket blod. Ändtarmen skars av och Per fick en stomipåse på magen.
I två veckor fick Per ligga kvar på sjukhuset och konvalescensen varade i fyra månader. I början hade han svårt att gå och stapplade runt i huset, stöttande sig själv mot väggarna. Smärtorna gick dock att hålla under kontroll med hjälp av medicin.
Då en röntgenplåt hade visat en skuggbildning i levern fick Per göra leverbiopsi. Då avlägsnas små vävnadsbitar för undersökning. Tre biopsier gjordes med en månads mellanrum mellan varje. Första och andra undersökningen visade ingenting. Den tredje visade på dottertumörer, metastaser, i levern.
Per och hans fru kallades då till sjukhuset för ännu ett tråkigt besked. Läkaren gick rakt på sak.
– Jag tycker om raka besked men min fru reagerade och begärde enskilt samtal med den läkare och sjuksköterska som lämnade beskedet, säger Per.
Hans fru hade önskat att personalen hade varit mer psykologisk och stöttande då den dåliga nyheten lämnades.
– Min fru är naturligtvis orolig och tar det här hårt.
Cytostatikabehandling inleddes omedelbart. Per ville dock ha en andra bedömning av en cancerspecialist. Han fick då tid hos en onkolog. Onkologen tog över Per som patient. Själva behandlingen utfördes dock på Pers lokala sjukhus, ett arrangemang han tycker fungerade utmärkt.
Per fick prova fyra olika slags cytostatikabehandlingar. Ingen fungerade. Därför beslutade läkarna att avbryta behandlingen.
Per har också försökt med alternativa behandlingsformer men han tycker det är för mycket tro och för lite vetande.
– Allt eftersom tiden går har jag blivit allt mer skeptisk och sådana metoder har ingen effekt på mig om jag inte tror på dem, menar Per.
Per är påverkad av såväl cellgifterna som sin sjukdom. Han är matt, trött, öm i kroppen, har ont i fötterna och saknar aptit.
– Det jobbiga är att jag är så maktlös. Det finns massor jag skulle vilja göra, påpekar Per som tidigare levt ett mycket aktivt liv med ett krävande yrke, ungdomsverksamhet, båtar, renovering av hus, sommarstuga och så vidare.
Förutom att han hade önskat sjuktransport hem (och inte tåg) dagarna efter sin störtblödning från ändtarmen, så är Per är mycket nöjd med vården. Han har också i allt högre grad kommit att uppskatta de små lokala sjukhusen som är personliga och där personal och patienter lär känna varandra.
– För mig som patient är det väldigt viktigt att bli sedd och inte bara vara ett nummer, påpekar han.
Per anser sig gynnad genom att han har en bra familj och många kamrater som ställer upp.
– När jag blir bekymrad eller rädd så har jag alltid någon att prata med. Till och med mina gamla arbetskamrater ringer. Den som tar det hårdast är min fru. Hon känner frustration över att inte kunna göra något åt sjukdomen, menar Per.
Per tycker det är bra att förbereda sig inför läkarbesöken.
– Det är en spänd situation hos läkaren och det är lätt att glömma bort det du har funderat på där hemma. Jag har därför antecknat mina frågor på en lapp och tagit med den till läkarbesöket. Även små frågor kan sedan leda till mycket värdefulla svar, anser Per.
Att få psykosocialt stöd har också varit mycket viktigt. Per har kontinuerlig kontakt med en kurator som bland annat lärt honom att sätta gränser.
– Jag känner mig naturligtvis orolig efter att läkarna har sagt att de inte kan göra mer för mig. Där kommer kuratorn in. Hon är jättebra!
– Det handlar inte bara om min sjukdom utan också om hur jag ska förhålla mig till livet när det nu har blivit så här. Idag säger jag till exempel oftare nej när det inte känns bra för mig.
När Per får ett behov av att prata om sin sjukdom ringer han en kamrat eller träffar kamraten på neutral plats och avsätter sedan en viss tid för sjukdomsprat. När tiden har gått pratar de om helt andra saker.
– En princip jag har är att undvika att prata om min sjukdom i hemmet. Där är det ett fredat område. Jag vill inte identifiera mig med sjukdomen. Jag vill inte vara den cancersjuke Per utan istället vara Per med en cancersjukdom, förklarar han.
Per tror att det är bra att förbereda sig och ta hjälp av andra. Han har bland annat deltagit i en mycket givande kurs för cancersjuka män.
Per försöker ta reda på så mycket som möjligt, om sin sjukdom och om smärtor.
– Jag har redan tagit kontakter och är förberedd så smärta är jag inte orolig för. Jag är mest orolig för att rasa så snabbt att jag behöver morfin. Mitt största bekymmer är hur länge jag kan leva.
FOTNOT: Per heter i verkligheten någonting annat.