När operationen och strålbehandlingen var avklarad skulle Lillemor börja njuta av livet igen. Istället blev hon deprimerad. Det fanns flera tänkbara förklaringar, men den avgörande visade sig vara medicinen mot metastaser.
- Det började när jag skulle fylla 60 år. Jag hade varit på mammografi och efteråt kom ett brev med posten. Det var något som inte såg bra ut så jag skulle komma tillbaka för att röntga bröstet på nytt, minns Lillemor.
På röntgenbilden fanns en skugga på Lillemors bröst. Inuti bröstet hittade man en vätskefylld blåsa. Lillemor fick komma till en mottagning där de med en spruta sög ut vätskan och sedan skickade den vidare för analys.
- Jag skulle ju ha kalas och hade inte alls tid att tänka på detta, berättar Lillemor.
Efter en tid fick hon ett telefonsamtal från en läkare. Han sa:
- Nu sitter vi här tre läkare för att bedöma ditt fall. Två av oss vill släppa dig och en vill operera. Vad tycker du?
- Då väljer jag att tro på de två som säger att det inte är farligt, svarade Lillemor.
Lillemor firade sin 60-årsdag och på den följde fem lugna år, tills hon blev kallad till mammografi på nytt. Den här gången blev svaret på undersökningen inte en fråga utan ett konstaterande: ”Du har bröstcancer och tumören är 9 millimeter stor”.
Lillemor fick tid för operation fem dagar senare. Läkarna tog bort en ”tårtbit” av bröstet och 19 lymfkörtlar i armhålan. Operationen följdes sedan upp med strålbehandling.
- Det var nu mina problem började, säger Lillemor.
Lillemor började sin strålbehandling. Varje morgon under fyra veckors tid åkte hon till sjukhuset alla vardagar.
- Till att börja med var jag morsk. Körde bil dit själv och åkte sedan vidare till jobbet för att fortsätta arbetsdagen. Men strålning gör att man blir tröttare och tröttare för varje dag. Så småningom blev jag körd av min man och varje dag när behandlingen var klar åkte jag istället hem och vilade.
Läkarna sa att Lillemors bröstcancer hade samband med hormonet östrogen. Lillemor led av svåra övergångsbesvär, precis som hennes mamma och andra kvinnor i släkten. Därför valde hon tidigt att äta medicin för att lindra sina besvär. Vid det här laget hade Lillemor ätit östrogentabletter i 15 år. Nu blev det stränga order om att sluta med det.
- Det gjorde att jag nu fick de övergångsbesvär som jag tidigare hade lyckats undvika; svettningar, värmevallningar och svängningar i humöret. Jag hade bara skjutit dom framför mig, säger Lillemor.
Lillemor började äta en annan medicin som motverkar att cancerceller sprider sig i kroppen. Senare förstod hon att hon inte tålde den.
Lillemor började må riktigt dåligt. Hon led av övergångsbesvären men hon blev också allt mer deprimerad. Så småningom sökte hon vård på en psykiatrisk mottagning. Där fick hon nya tabletter som hon kände sig ännu sjukare av. Hon slutade äta dem ganska snart.
- Till slut sa min man: ”Sluta ta dom där tabletterna!” och syftade på dom som skulle förhindra att cancern spred sig. Då hade jag ätit medicinen i ungefär tio månader. Jag ringde till min läkare och pratade med honom. Han sa: ”Jag har gett dig både hängslen och livrem. Om du känner att du mår dåligt av tabletterna ska du inte fortsätta att äta dom.”
Redan efter några dagar återvände kraften och ljuset i Lillemors liv. Operationen var ju avklarad, liksom strålbehandlingen. Molnen började skingra sig på himlen.
Lillemor har sedan många år drivit en modebutik för kvinnor. Den har hon byggt upp själv och satsat sin själ i.
- Ett par år efter att jag blev sjuk sålde jag butiken eftersom jag inte orkade driva den längre. Det bidrog också till min depression. Jag var 67 år då men hade gärna fortsatt i några år till, säger Lillemor.
Under sin tid i modebranschen ordnade Lillemor modevisningar, ofta med artister som inslag. Nu använder hon den kunskapen för att arrangera andra tillställningar, bland annat bröstcancergalor. De äger rum i oktober varje år och pengarna går till forskning om sjukdomen.
Vid operationen tog läkarna bort lymfkörtlar i Lillemors armhåla för att undvika att cancern skulle sprida sig. När man gör det finns det risk för lymfödem, att armen samlar på sig lymfvätska och svullnar. Det har Lillemor lyckats undvika genom att aldrig bära tungt med den armen och genom att ha en elastisk strumpa på när hon använder den mycket.
- Jag har spelat tennis i 40 år men efter operationen tål inte armen hårda slag längre, så det har jag tyvärr fått sluta med. Däremot kan jag paddla kanot, simma och spela golf. I alla aktiviteter måste jag ha strumpan på armen för att undvika att den svullnar.
Annars tänker inte Lillemor så mycket på vare sig bröstet eller armen.
- Det är lite stelt och stramar lite, men gör inte ont. Jag har lärt mig att leva med det, säger hon.
FOTNOT:Lillemor heter i verkligheten något annat.