Ida är idag fylld av livsglädje. Hon går på universitetet och har en stark framtidstro. Ändå var det inte så länge sedan hon försökte ta livet av sig genom att droga sig och sedan lägga sig i en snödriva. Ida hade tänkt somna in och låta kylan göra resten. Men ödet ville någonting helt annat.
Göteborg i november. Regnet kommer piskande uppifrån, från sidorna och nerifrån. Det är blåsigt, kallt och grått. Deprimerande med andra ord.
– Men det är ändå ganska mysigt väder, säger Ida glatt.
Det är svårt att tänka sig Ida självmordsbenägen, eller suicidal som det kallas. Men det finns en mörk historia hos den här pigga, entusiastiska och glada 25-åringen.
I högstadiet, gymnasiet och senare i arbetslivet, hade Ida svårt att veta hur hon skulle bete sig mot andra människor, vilka de rätta sociala normerna var. Hon isolerade sig från vänner och släkt. Ett sätt att hantera ångesten var att tröstäta, ofta sent på kvällarna. Hon hade också kontakt med en psykolog och åt antidepressiv medicin.
Nästa fas i livet blev en milstolpe. Ida bestämde sig för att resa till Indien, på egen hand dessutom.
– Jag såg det som en terapi. Nu skulle jag ju inte kunna isolera mig utan måste ta kontakt med andra människor och tvingas stå på egna ben.
För att uppnå en inre frid gick Ida in i ett buddistiskt kloster. Under en månads tid mediterade hon upp mot 12 timmar per dag. För att stärka effekten av meditationen drogs mat och sömn ned till ett minimum. Helst skulle deltagarna dessutom inte prata med varandra. Munkarna övertygade Ida om att hon också skulle trappa ned sin medicinering.
– Jag började till sist tappa tids- och verklighetsuppfattningen. Jag tänkte att jag var en reinkarnerad Buddha, att jag visste bäst, mer än min mästare i templet. Jag tänkte att jag hade onaturliga krafter, att jag till exempel kunde stanna en bil bara genom en blick.
– Vid ett tillfälle hade jag hörselhallucinationer. Jag pratade då med vänner från mitt tidigare liv. De var bosatta på månen, där jag själv trodde jag kom ifrån.
Ida lämnade templet med en psykos som varade 1-2 veckor. Hon sov som mest tre timmar varje natt, hade muskelspänningar och smärtor. Ida uppsökte en läkare som menade att det inte var alltför ovanligt med turister som klappade ihop under tempelvistelsen. Läkaren skrev ut sömnmedicin. När Ida fick sova återgick livet till ett slags normaltillstånd.
Erfarenheterna från psykosen väckte tankar på en ruvande psykisk sjukdom.
– Jag har alltid haft höga krav på mig själv och att få en psykisk sjukdom skulle vara ett slags misslyckande. Jag trodde också att folk inte skulle vilja umgås med mig om jag blev schizofren.
Väl hemkommen från Indien fick Ida ett säsongsjobb och hon började därefter plugga på Örebro högskola.
– Jag ville få ett normalt liv för att kunna skjuta på min psykiska sjukdom som jag var övertygad skulle komma.
Studietiden var inte lyckad. Efter ett halvår hoppade hon av och föll då in i en depression. Hon började hetsäta och isolerade sig allt mer.
Idas tankar började alltmer kretsa kring en framtida bild av sig själv som psykiskt sjuk, utstött, förnedrad, ensam och hemlös. Hon tänkte också mycket på sin första kärlek hon hade träffat i Indien. Det var ett liv och starka känslor hon aldrig trodde sig kunna uppleva igen. Självmordstankarna började komma smygande.
Ida tänkte att det kanske var bäst för alla om hon dog nu när bilden av henne var positiv och inte då hon låg utslagen, ful och sliten under en kartong på någon smutsig gata eller instängd på ett mentalsjukhus.
Det var också lika bra att ta livet av sig nu medan hon hade pengar. Då kunde ju de gå till hennes syskon.
Ida beslutade sig för att ta sitt liv vid familjens sommarstuga. Hon ordnade lugnande medicin, köpte värktabletter och sprit, städade lägenheten och bokade tågbiljett. Hon sminkade sig för att se bra ut som död. Hennes plan var att ta tabletter ihop med alkohol och sedan somna utanför sommarstugan i en snödriva. Men när tåget rullat in i hennes barndoms landskap, kom minnen tillbaka och en känsla av trygghet. Hon beslutade sig för att avbryta. Hon tog kontakt med psykakuten. En sjuksköterska övertalade Ida att hon egentligen inte ville dö.
Nästa dag åkte Ida tillbaka till studentlägenheten. Hon möttes av tomheten och ensamheten. Ida beslutade sig för att återigen försöka ta sitt liv. Den här gången reste hon ut till sommarstugan, tog tabletterna och spriten och somnade i en snödriva.
– Nästa sak jag minns är att jag vaknar och fryser så att jag skakar. Jag försöker ligga kvar i hopp om att jag ska somna men det går inte. Jag har inga tabletter kvar heller.
Ida knackade på hos en granne som hjälpte henne. Idas mamma kom över och körde Ida till sjukhuset. Tabletterna och alkoholen hade kunnat skada levern allvarligt så en undersökning gjordes. Ida lades in och fick medicin. Nu hände också någonting avgörande. En psykiatriker berättade för Ida att hon hade mycket goda chanser att må bra igen. Då släppte också mycket av självmordstankarna.
Ida har som person haft mycket höga krav på sig själv och velat klara sig på egen hand. Idag har hon en annan bild:
– Att be om hjälp är en styrka. Det är bra att prata mycket med andra. Att inte alltid ta saker och ting så allvarligt är också något som hjälpt mig mycket. Man förstorar lätt upp små problem, påpekar hon.
Ida tror att många ungdomar mår dåligt av alla valmöjligheter och krav på framgång på alla plan.
– Det är en sån press idag, men man får inte skämmas för att inte allt lyckas. Och ett steg i att bli vuxen är också att få vara liten ibland, säger hon.
Ida var från början mycket skeptisk till psykiatrin och vården, men det visade sig att behandlingen och medicinerna fungerade mycket bra. Personalen var duktig och empatisk.
Genom sitt självmordsförsök upptäckte Ida även att medmänniskor ofta är mer förstående än vad man tror. Rädslan för att folk skulle döma henne för att hon försökt ta sitt liv visade sig vara helt obefogad.
Idag studerar Ida vid universitetet. Självkänslan har stärkts och hon vågar vara sig själv och ta för sig.
– Jag ser ljust på framtiden och jag har många planer på vad jag vill göra. Jag kommer i alla fall inte att lägga mig i en snödriva fler gånger, poängterar hon.
FOTNOT: Ida heter i verkligheten någonting annat.