Malika Eldh var åtta år gammal när hon könsstympades hemma i lägenheten i Mogadishu, Somalia. Ingreppet har lett till både smärta och psykiska besvär senare i livet. Men även om sviterna från stympningen fortfarande sitter i har hon accepterat det som hänt och kunnat gå vidare i livet. Här är hennes historia.
Jag växte upp i Mogadishu, Somalia. På den tiden könsstympades nästan alla flickor där jag bodde. Den som inte könsstympades ansågs vara ”en hora” eller bara ”smutsig”.
Jag var åtta år gammal när det var min tur. Min mamma var tveksam i början, men jag sa till henne att jag ville. Det var något som alla gick igenom. Hela kvarterets jämnåriga flickor skulle göra det och jag ville inte vara utanför.
En kvartersläkare kom hem till oss och könsstympade mig och två grannflickor på ett köksbord hemma i lägenheten. Han skar bort toppen på klitoris och de yttre blygdläpparna syddes ihop. Kvar lämnade han ett litet hål för mens och urin. Jag minns ljudet från saxen och hur det kändes när han drog i tråden när han sydde. Det enda jag kunde tänka på var "hoppas det inte gör ont, hoppas det inte gör ont". Men jag hade fått bedövning och kände knappt någon smärta under operationen.
Det var först när bedövningen släppte som det gjorde riktigt ont. Det sved varje gång jag skulle kissa. Dessutom var jag tvungen att tvätta såret med desinfektionsmedel och det gjorde väldigt ont. Men jag var ändå lyckligt lottad, eftersom jag fick bedövning innan operationen. Det fick man inte på landsbygden.
När såret hade läkt bjöd min familj in till en stor fest för att fira att allt hade gått bra. Det var något positivt och jag var stolt och glad.
Först i tonåren förstod jag att könsstympning inte hade med religion att göra. Jag insåg att det inte fanns någon mening med att låta flickor gå igenom något så hemskt. Det verkade som att könsstympning bara var ett sätt för vissa män att kontrollera kvinnor.
När jag kom till Sverige, under mitten av 90-talet, var könsstympning inget man pratade om. Jag var 24 år gammal och visste inte hur ett ostympat könsorgan kunde se ut. Om man inte pratar om det så tror man att man är normal. Därför är det jätteviktigt att vi pratar om det här.
Än i dag påverkas jag av könsstympningen. Det gör ont när jag ska kissa, under menstruation och när jag har sex. Jag kan fortfarande njuta av sex, men jag tror att jag hade kunnat njuta mycket mer om jag inte hade blivit stympad.
Även om jag är arg och ledsen över det som har hänt kan jag inte skuldbelägga mina föräldrar. Det var inte deras fel. De ville mig väl. Jag är mest arg på alla som fortfarande tvingar flickor att genomgå könsstympning, trots all kunskap vi har idag.
Jag tror att könsstympning är vanligare i Sverige än vad många känner till. Alla vet att det är olagligt, men det pågår i alla fall. Man talar inte om det för någon. Man säger att en flicka ska åka på ”semester”. Men i själva verket skickas hon till släktingar för att könsstympas.
I dag finns möjlighet för könsstympade kvinnor att få hjälp. Jag råder alla som utsatts för stympning ta kontakt med vården. Ingen behöver veta om att du har sökt hjälp.
Berättat för: Emmali Anseus