När Anna var tre år fick hon barnreumatism. Det ledde till en ögonsjukdom som gav henne omfattande synskador.
Idag är Anna 31 år gammal och i drygt sex år har hon levt som blind. Men det var inte förrän för åtta år sedan som hon förstod att hon troligen skulle förlora synen helt.
– Jag tänkte, att det händer väl inte mig, säger Anna Bergholtz. Ingen läkare sa rent ut hur det skulle bli. Men till slut fanns det inte mer att göra. Det kändes som rena döden. Vem vill ha en kompis som är blind? Hur ska jag kunna jobba? Och vilken kille vill vara tillsammans med mig nu?
Anna funderade mycket på hur hon skulle klara sin nya livssituation. Det har tagit tid att anpassa sig, men i dag klarar hon sig bra. Hon berättar att hon gör nästan allt som hon gjorde innan hon förlorade synen.
– Fast jag har bytt från aerobics till spinning, säger hon. Det är inte längre lika lätt att hoppa runt på ett aerobicspass utan att stöta i folk. Sen ser jag mindre science fiction- filmer. De är svårare att hänga med när man inte kan se.
Men film ser Anna fortfarande. En hel del faktiskt och inte bara för nöjes skull. I magasinet Unique Generation hade hon tills nyligen en egen filmkrönika. För många är hon numera känd som Sveriges och troligen världens första blinda filmrecensent.
– Många tror att blinda inte ser film, men det är så mycket mer än bara visuellt. Jag har dessutom kompisar som kan viska i biomörkret. Ibland ser jag även syntolkad film. Då berättar en röst vad som händer, på ett särskilt spår på dvd: n eller i en öronsnäcka på bion.
Det finns även fler saker hon gör mer av nu. Som till exempel att läsa.
– Det var jobbigt att läsa när jag fortfarande kunde se litegrann. Nu lyssnar jag på talböcker och det kan jag göra både i sängen, när jag städar och lagar mat.
Anna kommer från Skåne och flyttade till Stockholm år 2000. Det var först då hon arbetade på Synskadades Riksförbund som hon kom i kontakt med andra blinda.
– Det var jobbigt i början. Jag tänkte – ska jag bli som dem? När jag såg att de levde likadana liv som seende ändrade jag uppfattning.
En av Annas arbetskamrater, Ulrika, var blind och kom att spela en extra viktig roll när Anna slutligen förlorade synen.
– Hon blev som en mentor och en god förebild för mig. Till henne kunde jag ställa alla konstiga frågor, som man inte vill göra till vem som helst. Hur man vet när mensen är slut, eftersom man inte kan se blodet. Eller hur man steker en köttbit på bästa sätt.
Ulrika hade, precis som Anna, gått igenom processen att förlora synen.
– Det var skönt att prata med någon som hade liknande erfarenhet, som förstod sorgen. Även om mina seende kompisar fanns kvar och stöttade var Ulrika ovärderlig för mig.
Synförlusten har inneburit många möten med vården, något som Anna inte är helt nöjd med. Hon menar att bemötandet varit dåligt och särskilt från en del läkare.
– En bokstavligen skuffade ut mig ur rummet, utan att jag hade fått svar på mina frågor. En annan hade ingen aning om att man som blind kan läsa e-post. Hur ska man då kunna ge hopp åt sina patienter om de är på väg att förlora synen?
Mycket av det dåliga bemötandet beror på okunskap, tror Anna. Det är inte bara kuratorer och psykologer man vill ha stöd från, menar hon. Man vill ha ett personligt bemötande från samtliga inom vården. När man skrivits ut från sjukhuset borde någon följa upp och ringa hem.
– Ofta tror folk att allt blir bra så fort man kommer hem, men det är då alla tankarna kommer, när man ligger ensam hemma.
Men det är inte bara läkare som är okunniga. Det händer att folk på stan kommer fram och frågar hur det är att inte kunna se.
– Det är som att jag skulle gå fram till någon och fråga hur det känns att vara så lång.
Anna förstår att folk är nyfikna men tycker att det vore trevligt om de kunde vara lite mer förstående för hennes privatliv. Det händer att folk frågar om hon behöver hjälp när hon är ute och går. När hon tackar nej kan hon ibland höra hur de ändå följer efter ett tag för att se hur hon klarar sig.
– Det kan kännas jobbigt. Som att de inte litar på att jag kan klara mig själv.
Lika svårt kan det vara när folk beter sig tvärtom. När de tycker hon är fantastiskt som klarar enkla saker.
– Det blir lite konstigt när de nästan klappar händerna för att jag lyckas hälla upp ett glas vatten.
Förutom arbetet som filmrecensent driver Anna i dag ett eget företag. Hon frilansar som journalist och föreläser om bland annat sitt liv.
– Det är något jag mer kan förstå att folk imponeras av. Det har varit en lång och tuff kamp hit, säger hon.
Anna lärde sig punktskrift kort efter synförlusten. Då hon kände sig motiverad gick det relativt lätt. Sen har hon fått lära sig använda datorn på ett nytt sätt.
– Jag har en talsyntes som läser upp det som står på skärmen. På så sätt kan jag skriva artiklar, e-post och surfa på internet. Jag har också en särskild skrivmaskin som skriver punktskrift.
Förutom dessa hjälpmedel har Anna en vit käpp. Med den kan hon känna längs med kanter och hitta vägen när hon är ute och går. Klockan är taktil och på den känner hon tiden. Hon har också ett litet fickminne hon alltid bär på sig. Då kan hon spela in var hon än befinner sig. Hemma är mycket uppmärkt i punktskrift; cd-skivor, talböcker, filmer, kryddor med mera. Men det bästa hjälpmedlet av allt är nog ledsagningen, tycker Anna.
– Den får jag gratis via kommunen. Jag har rätt till 20 timmar per månad. Då kommer en person och hjälper mig att till exempel gå till gymmet, köpa kläder och uträtta ärenden. Jag kan vara lika effektiv och rörlig som när jag var seende.
Ett liknande stöd har Anna till sitt företag. Det kallas personligt biträde och är ett ekonomiskt bidrag från Arbetsförmedlingen. Tack vare detta kan hon betala lön till personer som får utföra vissa saker hon själv inte klarar, på grund av synskadan. Det kan handla om att läsa post, göra layout på texter, uppdatera hemsidan och ledsaga.
– Utan personligt biträde skulle jag haft svårt att driva mitt företag. Det är guld värt att få denna hjälp.
Mycket som Anna oroade sig för i början av sin synförlust har löst sig, till och med det där med kärleken. Numera är hon övertygad om att en funktionsnedsättning inte spelar någon roll för om man kommer träffa en partner eller inte.
– Om du trivs med dig själv, och inte gör det till något större än vad det är, kommer ingen annan heller att tycka att det spelar någon roll.
Anna träffade kanadensaren Marin på en semesterresa till Kuba. Efter sju månader med honom i Kanada har nu båda flyttat till Sverige. Att livet är enklare här som funktionshindrad var en avgörande faktor i deras beslut att bo här.
– I Kanada måste man till exempel boka färdtjänst en dag i förväg, jämfört med 30 minuter som jag är van vid från Stockholm. Ledsagning finns bara om du kan bekosta det själv. Så även om vi har mycket kvar att förbättra i Sverige är vi långt före Kanada.
Anna är nu lycklig sambo och trodde nog aldrig att livet skulle bli så här bra.
- Fast visst sköljer sorgen fortfarande över mig emellanåt och det kommer den nog alltid att göra. Då är det viktigt att tillåta sig sörja. Jag saknar ju att kunna se, men ofta när jag varit ledsen repar jag mig igen. Jag tänker att folk inte är lyckligare för att de ser. Alla har liksom sitt och livet går faktiskt vidare.