Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, hos barn och unga kan orsakas av traumatiska händelser som barnet eller den unge inte klarar av att ta sig igenom utan att drabbas av psykiska symtom. Typiskt för posttraumatiskt stressyndrom är att barnet återupplever den traumatiska händelsen om och om igen, ofta när det försöker somna. Kontakta den öppna barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, för att få hjälp.
Posttraumatiskt stressyndrom, som förkortas PTSD efter engelskans posttraumatic stress disorder, är en form av ångestsyndrom.
Olika människor har olika förutsättningar att hantera påfrestande händelser i livet. Det har att göra med den enskilda individens medfödda sårbarhet och uppväxtmiljö. De flesta klarar av normal psykisk stress, men vissa traumatiska händelser kan upplevas som så svåra att barnet inte klarar av att ta sig igenom krisen, utan drabbas av psykiska symtom. Det kallas för posttraumatiskt stressyndrom, PTSD.
En traumatisk upplevelse kan underminera barnets tilltro till omvärlden och därmed till den egna förmågan att fungera i den.
Traumatiska händelser som kan utlösa posttraumatiskt stressyndrom hos barn kan vara:
Att utsättas för sexuella övergrepp eller misshandel under barn- eller ungdomsåren ökar risken för att utveckla PTSD som vuxen.
Barnets reaktion på en kris eller en traumatisk händelse beror bland annat på vilken känslomässig och fysisk utvecklingsnivå barnet befinner sig på vid tiden för händelsen.
Barnets upplevelse är också beroende av föräldrarnas och omgivningens möjlighet att ge psykisk, fysisk och social trygghet. För barn i kris är det ganska vanligt att även föräldrarnas förmåga att skydda barnet är begränsad, vilket kan medföra en förlust av den trygghet som utgör grunden i barnets tillvaro.
Barn tar skada av traumatiska händelser på ett likartat sätt som vuxna, men symtomen kan variera beroende på barnets utvecklingsnivå.
Man brukar beskriva tre grupper av symtom vid posttraumatiskt stressyndrom:
Bebisar och förskolebarn kan få ångestsymtom som separationsrädsla, främlingsrädsla, rädsla för monster eller djur, undvikande av vissa situationer, sömnsvårigheter eller upptagenhet av vissa ord eller symboler som kan ha ett samband med den traumatiska händelsen.
Har du frågor om posttraumatiskt stressyndrom hos barn och unga? Kanske har någon annan undrat samma sak. Leta upp din fråga i barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, direkt.
En psykolog eller barnpsykiater samtalar med barnet tillsammans med föräldrar/vårdnadshavare för att få en bild av symtomen, när de uppkom och i vilka situationer de upplevs som svårast. Ofta är det en fördel att kombinera samtalet med olika frågeformulär för att få en så heltäckande bild som möjligt. Om barn och föräldrar accepterar det är det också bra att ta del av hur personal på förskola eller skola uppfattar barnet i olika situationer.
Vanligen används den internationella diagnosmanualen DSM-IV (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), där olika kriterier ska vara uppfyllda för att diagnosen posttraumatiskt stressyndrom ska kunna ställas.
Möjligheterna för ett barn att komma över en traumatisk händelse är beroende av hur föräldrarna eller andra viktiga vuxna i barnets närhet hanterar det som har hänt. Många studier visar att vissa barn med tiden spontant återhämtar sig från posttraumatiskt stressyndrom, men symtomen kan finnas kvar under många år. PTSD bör därför helst behandlas av en psykolog.
Vissa mottagningar har behandlingsprogram som följer en viss struktur. De ges antingen i grupp eller individuellt och man tar hänsyn till respektive barns situation.
En viktig del av den psykoterapeutiska behandlingen är bearbetning, det vill säga att man successivt går igenom händelsen för att komma till rätta med symtomen. Barn som har posttraumatiskt stressyndrom vill ofta helt undvika minnen av eller påminnelser om det som har hänt, vilket försvårar behandlingen. Men det finns andra sätt att hjälpa barnet bearbeta händelsen än att prata om den, till exempel genom lek eller genom att låta barnet rita och måla. Man kan aldrig forcera behandlingen – den måste ges i den takt barnet orkar.
Behandlingen syftar också till att lära barnet att kontrollera stressreaktioner och att skapa trygga sociala relationer samt öka den sociala kompetensen.
Det är viktigt att föräldrarna eller andra vuxna som finns i barnets nära vardagsmiljö är med i behandlingen.
Du som är anhörig kan också behöva stöd. Det kan du få från en stödorganisation. De kan ge dig information och hjälpa dig att få kontakt med andra i en liknande situation. Om din anhörige har fått kontakt med vården kan du också få stöd från den personal som ansvarar för vården.