Missfall innebär att en graviditet avbryts av sig själv före utgången av graviditetsvecka 22. Ett missfall börjar ofta med smärta och/eller blödningar. Kontakta vården om du är gravid och får en blödning eller magsmärta som du inte känner igen.
För det mesta klarar kroppen av att stöta ut fostret men ibland behövs medicinska åtgärder, till exempel tabletter som får livmodern att dra ihop sig eller skrapning.
Cirka 10–20 procent av alla graviditeter som registreras inom mödrahälsovården resulterar i missfall. Ju äldre den gravida kvinnan är, desto större är risken för missfall.
Undersökningar som gjorts på foster efter missfall visar att de allra flesta inte var friska och inte hade kunnat överleva. Vid tidiga missfall är orsaken oftast att ägget inte har utvecklats som det ska. De vanligaste orsakerna till missfall är:
De vanligaste symtomen på missfall är blödningar och/eller smärta i mage och underliv. Mängden blod kan variera från ett par droppar till ett mer stadigt flöde. Smärtan kan påminna om menstruationssmärtor och ibland vara krampliknande och stråla ut mot ryggen och/eller buken.
Alkohol, droger och rökning kan öka risken för missfall. Däremot ökar inte risken för missfall om du lever ett normalt liv och arbetar, tränar normalt, har sex eller råkar ut för mindre olyckor.
Merparten av alla missfall inträffar tidigt i graviditeten – cirka 80 procent inträffar före graviditetsvecka 12. För det mesta börjar ett tidigt missfall med små blödningar. Ett mycket tidigt missfall kan te sig som en försenad, riklig menstruation – det är inte ens säkert att man märker att man fått ett missfall. Missfall som inträffar före den sjunde graviditetsveckan kräver ofta ingen medicinsk behandling. Vid missfall som inträffar när graviditetens storlek motsvarar 7–12 graviditetsveckor räcker det ofta att behandla med livmodersammandragande tabletter. Ibland behöver man dock göra en skrapning av livmodern för att avlägsna rester av graviditeten.
I Sverige talar man om missfall när ett foster föds dött före utgången av den 22:a graviditetsveckan. Efter vecka 22 räknas fostret som barn och ska enligt lag begravas som individ.
Ett sent missfall börjar för det mesta med blödningar och smärta. Ibland förekommer smärtsamma sammandragningar som kan påminna om förlossningsvärkar. Efter att fostret stötts ut ur kroppen kan man behöva göra en skrapning av livmodern för att avlägsna rester av graviditeten. Efter graviditetsvecka 18 behöver man oftast inte göra någon skrapning.
Ibland dör fostret utan att kroppen reagerar med att stöta det ifrån sig. Det kallas fördröjt missfall eller missed abortion. Ibland kan fostret ha varit dött i flera veckor innan kvinnan får någon form av symtom, och det är inte ovanligt att man fortsätter att känna sig gravid. Förr eller senare stöter dock kroppen ifrån sig fostret. Ibland upptäcks det döda fostret vid den rutinmässiga ultraljudsundersökningen. Det kan vara ett mycket tungt besked att få när det inte funnits några tecken på att allt inte är som det ska.
Vid druvbörd bildas vattenfyllda blåsor i stället för ett foster i livmodern. Kvinnan drabbas ofta av kräkningar och kan känna en molande smärta. De flesta druvbörder stöts ut av sig själva tidigt i graviditeten, men det kan också inträffa senare under graviditeten. Druvbörder är ovanliga.
Om en kvinna har haft minst tre missfall i följd vid ungefär samma tidpunkt i graviditeten talar man om upprepade missfall. Det är mycket ovanligt – bara cirka 1 procent av de kvinnor som försöker skaffa barn råkar ut för upprepade missfall. Både kvinnor som tidigare fött barn och de som inte har gjort det kan drabbas av upprepade missfall.
Först efter att en kvinna har fått tre missfall i rad påbörjas en omfattande utredning av henne och hennes partner på en gynekologisk klinik.
Vid ett fullständigt missfall stöts alla delar av graviditeten ut, det vill säga foster, fosterhinna och moderkaka. Det kan komma ut i en enda större klump eller i flera småklumpar.
Vid ett ofullständigt missfall blir en del av graviditeten kvar i livmodern. Det gör att man blöder och medför risk för infektion. Om det inträffar måste man söka akut vård. Läkaren bedömer om kvinnan behöver medicinsk behandling och/eller skrapning.
Har du frågor om missfall? Du kan dygnet runt fråga en sjuksköterska via internet och få ett personligt svar inom två timmar genom att logga in på Vårdomsorgs e-tjänst Skrapning görs också när livmodersammandragande tabletter inte haft önskad effekt.
Det är normalt att blöda i cirka två veckor efter en skrapning eller ett missfall som kroppen klarat av själv. Om du fortsätter att blöda kraftigt eller känner dig svag och medtagen ska du genast kontakta en akutmottagning.
Om allt verkar vara i sin ordning behöver du inte göra något speciellt efter ett missfall. Lyssna till dig själv och ta det lugnt. Stanna hemma från arbetet några dagar för att vila upp dig. För att minska risken för infektion efter en skrapning ska du inte ha sex, bada eller använda tampong på cirka tre veckor. Menstruationscykeln kommer vanligen i gång efter fyra till sex veckor.
Återbesök behöver du som regel bara göra vid behov, till exempel om du har feber, fortsätter att blöda eller har smärtor i underlivet.
Hur man upplever ett missfall beror mycket på omständigheterna. För en del kvinnor är det en mycket svår erfarenhet medan andra rentav kan känna lättnad.
Om du känner sorg är det viktigt att tala om det som har hänt och dela sorgen med din partner, en vän eller en förälder. Ibland kan du behöva professionell hjälp. Vid kvinnoklinikerna på sjukhusen finns en kurator som kan hjälpa dig. Du kan också välja att i efterhand ta kontakt med barnmorskemottagningen.
Du som är anhörig kan också behöva stöd. Prata med kompisar, föräldrar eller någon annan som du litar på. Du kan också få stöd från vårdpersonalen.
Det finns sällan något som hindrar en ny graviditet efter ett missfall. Livmodern återhämtar sig ofta snabbt. För att kunna beräkna graviditetens längd bör du vänta tills du haft en menstruation.