Att ha läs- och skrivsvårigheter är inget som syns utanpå, men något som känns inuti.
Inger har läs- och skrivsvårigheter. Det syns inte utanpå, men gör att mycket i hennes vardag blir krångligt.
- Det största problemet är inte att jag inte kan läsa eller skriva bra, säger Inger Rålenius. Det största problemet är det som händer inuti. Känslan av att vara dum eller annorlunda. Att inte våga söka den utbildning eller det arbete du egentligen vill ha. Att inte våga ta körkort för att du tror att du är för dum för det.
Idag arbetar Inger som rådgivare och kurator på Dyslexiförbundet FMLS. Att utbilda sig till och arbeta som kurator var något hon drömde om som ung. Det tog lång tid och flera misslyckande innan hon nådde målen. När hon förstod att hon kunde få stöd på högskolan med inlästa böcker, anpassade prov och hjälp med anteckningar gick det bra. Inger har även tagit körkort. Istället för ett skriftligt prov fick hon göra teoridelen muntligt.
- Nu för tiden vågar jag mer än tidigare, säger Inger.
- Som barn visste jag inte vad det var för fel på mig. Lärarna sade åt mig att jag inte läste läxorna noga och att jag skulle öva mer. Jag lärde mig texten utantill, ett knep som många med läs- och skrivsvårigheter tar till. Jag frågade mycket och istället för att lämna in en uppsats valde jag att göra en muntlig version. Jag försökte undvika situationer där jag var tvungen att skriva eller läsa. Jag kallar det att trixa sig runt problemet.
Inger säger att en av de vanligaste fördomarna om läs- och skrivsvårigheter är att de går över av sig själv eller att de kan tränas bort. Det kan de inte alltid. Hon jämför med att bära glasögon.
- Den som har sämre syn behöver ju inte ta av sig glasögonen och förväntas se lika bra som med. Lika självklart ska det vara för mig som är dyslektiker att få använda mina hjälpmedel.
Idag är Inger 53 år. I samband med att hon började på universitetet gjordes en dyslexiutredning. En logoped gav henne då olika uppgifter att göra. Det kunde vara att skriva ord som logopeden sade eller att läsa olika texter högt. När utredningen var klar förklarade logopeden att Inger hade dyslexi.
– Det var jobbigt att förstå att jag har dyslexi, men samtidigt var det skönt att förstå vad det var. Nu visste jag vad som var fel.
Utan hjälpmedel läser och skriver Inger som ett barn i låg- eller mellanstadiet, men med hjälpmedel klarar hon av texter på högskolenivå. Något som inte minst hennes socionomutbildning visar.
- Talsyntes, då datorn omvandlar det jag skrivit till tal, har jag stor nytta av. Jag har även stor hjälp av program som hjälper mig att stava rätt. Det finns ordböcker i datorn där jag söker på hur ordet låter istället för hur det stavas. Det finns även program som översätter engelska ord så att jag inte behöver slå i en ordbok.
Logopeder som gjort en dyslexiutredning kan förskriva hjälpmedel. Inger tipsar om taltjänst. Där kan man få hjälp med att få till exempel brev eller information från myndigheter uppläst. Det går också att få skrivhjälp.
Inger lyssnar på sina böcker i en DAISY-spelare. Med hjälp av den kan hon hoppa till ett visst kapitel eller en viss sida i boken. Spelaren kan även ändra uppläsningshastighet om hon behöver det. DAISY-böcker kan också läsas i datorn eller i en mp3-spelare. Inger föredrar att ha boken framför sig när hon läser sin talbok. En del talböcker går att låna på biblioteket.
– Ring Dyslexiförbundet FMLS och prata med någon. Dölj inte dina svårigheter, det finns mycket hjälp att få. Tänk på att det finns hjälpmedel och talböcker som kan underlätta vardagen för dig. Ställ dig i kö för en dyslexiutredning om du vill. Tro inte att du är dum för det är du inte. Du duger som du är.