Anna fyllde 30 kände hon att det var dags att skaffa barn. Därefter gick ett år av fruktlösa försök. – Då tänkte jag att det var bäst att kolla upp det här och att sjukvården nog kan fixa det hela, säger hon. Åtta år senare blev Anna mamma. Men inte alls på det sättet hon hade förväntat sig.
Annas sambo Bengt kände inte någon panik att skaffa barn. Han hade sedan tidigare en dotter med en annan kvinna. När det inte kom några barn så ställde han naturligtvis upp på en fertilitetsutredning. Utredningen var till en början helt fokuserad på Anna eftersom Bengt bevisligen kunde få barn.
Den långa resan mot barn startade redan 1994. Efter en sedvanlig gynundersökning erbjöds Anna kontraströntgen för att man skulle studera äggledarnas funktion. Läkaren upptäckte vissa sammanväxningar i ena äggledaren och därmed en fördröjd passage. Men det fanns inget enskilt problem som kunde förklara infertiliteten.
Nästa steg var flera så kallade postcoitaltester då paret skulle komma in till sjukhuset dagen efter att de hade haft samlag. Bland annat skulle spermiernas förmåga att ta sig igenom livmoderhalsen och deras livskraft studeras.
Spermiernas rörlighet var dålig och fler postcoitaltester behövde utföras. Nu skulle samlaget ske bara några timmar innan Anna lade sig i gynstolen.
– Då började det kännas som om personalen var med i vårt sovrum och sex kändes väldigt mekaniskt, berättar Anna.
Fertilitetsutredningen fortsatte. Efter ett år av väntan sövdes Anna ned för att genomgå en laparoskopi. Då förde man in tre små tunna optiska instrument i buken för att undersöka äggledare och livmoder.
– De hittade en liten cysta och en sammanväxning men man trodde att vi ändå skulle kunna få barn, minns Anna. Ingreppet var litet och dagen efter kunde Anna gå till jobbet igen.
Bengts spermiekvalitet var dålig och 75 procent av spermierna var orörliga. Inte heller det bedömdes som något hinder för att gå vidare till nästa steg, provrörsbefruktning. Först skulle dock Bengts spermier testas tillsammans med en annan kvinnas livmodersekret. Annas livmodersekret testades med en annan mans spermier. Det så kallade korstestet avslöjade inget onormalt.
Efter ytterligare ett år i kö blev det dags för provrörsbefruktning, IVF. Anna genomgick hormonbehandling med tillhörande humörsvängningar, vallningar och stress inför hela situationen.
– Jag kom ihåg att jag att jag under en period satt varje morgon i ett väntrum med massa andra kvinnor och alla skulle in för att kolla äggblåsornas mognad med hjälp av ultraljud. När man satt där med sin nummerlapp kändes det som ett slags produktion, berättar Anna.
När äggblåsorna var mogna sögs åtta ägg ut. Varje ägg injicerades med var sin noga utvald spermie. Två ägg blev befruktade och efter två dagar sattes de in i Annas livmoder.
– Efter att äggen hade plockats ut hade jag ont men det gick över efter någon dag, säger Anna.
Provrörsbefruktningen ledde inte till graviditet.
– När det inte blev något så blev jag väldigt ledsen, men jag hade förberett mig på det så jag trillade aldrig ned i något djupt hål, berättar Anna.
– Läkaren hade också sagt att vi bara hade 20 procents chans på tre försök, tillägger Bengt.
Några fler IVF-försök genomfördes aldrig. Paret flyttade till ett annat län där de fick ställa sig längst bak i IVF-kön igen. Tillsammans beslutade Anna och Bengt att det fick vara nog.
– Min känsla var att det var skönt att eländet var över, menar Bengt.
– Jo, men jag var förbannad över att vi inte kunde få fortsätta i vårt nya landsting, tillägger Anna.
Efter en period såg paret en annons i tidningen. Ett privatsjukhus ville starta en läkemedelsstudie (hormonbehandling) hos barnlösa par som genomgått fertilitetsutredning. Anna och Bengt anmälde sig. Kvällen innan paret skulle till sjukhuset beslutade de sig dock för att hoppa av behandlingen innan den hade inletts. Anna ville inte genomgå en hormonbehandling till och Bengt hade fått nog av att lämna spermaprov.
Att Bengt och Anna inte kunde få barn resulterade inte i någon livskris. Paret umgicks framförallt med andra barnlösa par och det fanns inga påtryckningar från föräldrar eller andra anhöriga.
De långa väntetiderna var förvisso frustrerande men gav också tid för reflektion och bearbetning av känslor. Men visst fanns det svåra perioder.
– I mellantiden av väntan hade jag svårt att se småbarn utan att börja gråta. En del av min längtan var också att få vara gravid.
– Men det var inte så att jag tyckte att livet var orättvist bara för alla andra kunde få barn. Jag fick aldrig någon långvarig depression som andra kvinnor har haft. Det var mer så att det snörpte till i hjärttrakten när jag såg barn, säger Anna.
– Det kändes inte livsavgörande att inte få barn, anser Bengt.
Bengt och Anna upplevde vården som mycket professionell och trygg. Barnlöshet blir dock lätt ett slags kliniskt projekt som man måste kunna förhålla sig till.
– Man blir patienten X, men det kan också vara bra med personal som ser en som ett objekt och inte som en människa. Då blir situationen heller inte så känslig.
– Att till exempel lämna spermaprov kan man acceptera när man får göra det hemma. När man ska göra det på en avdelning kände jag mig som ett försöksdjur. Alla vet att man är inne på toaletten för att lämna ett spermaprov, men ingen bryr sig faktiskt om det. Då är det en fördel att känna sig som en produktionsenhet, säger Bengt.
– Men det hade varit trevligt om någon under resans gång hade frågat hur man mådde rent psykiskt, menar Anna som hade önskat få ett avslutande samtal och ett erbjudande om psykiskt stöd efter att IVF-försöken avslutats.
– Nu gick det hela bra men det hade lika gärna kunnat krisa till sig för oss, påpekar hon.
Tanken på barn fortsatte ändå att gro. År 2000 bestämde sig paret för att adoptera. Två år senare hämtade Anna och Bengt den 13 månader gamla My från Kina.
De tror att man som barnlöst par har nytta av att dels träffa andra barnlösa eller par som tidigare haft samma problematik. Ett råd är också försöka hitta sjukvårdspersonal som kan visa på olika alternativ.
– Idag hade vi skippat IVF och gått direkt på adoption. Man måste kanske först göra IVF-försök för att komma till ro. För mig känns det väldigt avlägset att jag en gång ville vara gravid, säger Anna.
FOTNOT1: Bengt och Anna heter i verkligheten något annat.
FOTNOT2: Idag ser en fertilitetsutredning annorlunda ut jämfört med 1990-talet.