Cerebral pares, cp, betyder förlamning genom hjärnskada och är den vanligaste orsaken till rörelsehinder hos barn och ungdomar. Av de cirka 100 000 barn som föds i Sverige varje år får drygt 200 en cp-skada.
Cp är egentligen inte en enhetlig sjukdom utan ett samlingsnamn för en rad olika symtom. Den gemensamma nämnaren är ett rörelsehinder orsakat av en skada eller utvecklingsrubbning i den ännu omogna hjärnan. Skadan ska ha inträffat antingen under graviditeten, i samband med förlossningen eller före två års ålder.
De vanligaste orsakerna till cp-skador är infektioner, cirkulationsrubbningar, syrebrist och blödningar i hjärnan. Beroende på var i hjärnan skadan sitter och vid vilken tidpunkt den inträffat visar barnet under sin utveckling olika symtombilder. Barn med cp har en försenad motorisk utveckling.
Den vanligaste följden av hjärnskadan är mer eller mindre nedsatt muskelkontroll. Variationen är stor – en del barn har bara ett lätt rörelsehinder medan andra barn helt saknar muskelkontroll.
Många barn och ungdomar som har cp har förutom rörelsehindret även andra funktionsnedsättningar, till exempel förståndshandikapp, epilepsi, perceptionsstörningar, talsvårigheter och synskador.
Cerebral pares kan delas in i tre huvudgrupper:
Spastisk cp
Spastisk cp är vanligast och innebär en förhöjd muskelspänning i hela eller delar av kroppen och ett svårkontrollerat rörelsemönster. Spastisk cp kan sedan delas in i tre undergrupper:
Dyskinetisk cp
Dyskinetisk cp innebär att barnets rörelser är felaktiga och ofrivilliga. Barnet kan inte kontrollera musklernas spänning. Nyföddhetsreflexer kan kvarstå och bidra till att det blir omöjligt att styra rörelserna.
Ataktisk cp
Ataktisk cp innebär problem att samordna sina rörelser på ett bra sätt. Barn med ataktisk cp har svårt med rörelsernas storlek och med kraft. De har ofta dålig balans, är skakiga och har mycket nedsatt muskelspänning.
Barn som har en misstänkt cp-skada utreds vid en barn- och ungdomsmedicinsk mottagning. I utredningen ingår en neurologisk undersökning. Läkaren, och i regel även en sjukgymnast, behöver ofta träffa barnet flera gånger för att kunna bedöma hur barnet utvecklas över tid. Man gör också en röntgenundersökning av hjärnan för att om möjligt fastställa tidpunkten för skadan, vilka delar som skadats samt i vissa fall orsaken. Beroende på hur symtomen ser ut kan en rad olika undersökningar göras, till exempel synundersökning, hörselundersökning och EEG-undersökning.
Det är ofta svårt att från början avgöra hur cp-skadan kommer att påverka barnets motoriska och intellektuella utveckling. I takt med att barnet växer och utvecklas förändras symtomen och utifrån dessa planeras sedan behandlingen.
Det finns ingen behandling som botar skadan eller utvecklingsrubbningen, utan behandlingen vid cp består av olika sätt att mildra barnets symtom. Till exempel finns olika medicinska och kirurgiska åtgärder som minskar barnets rörelsehinder, eller läkemedel som är krampförebyggande vid epilepsi.
Den viktigaste behandlingen vid cp är dock habilitering, som på latin betyder att göra duglig. Målsättningen med habiliteringen är att genom träning och stimulering minska effekterna av cp-skadan hos barnet och försöka skapa förutsättningar för en så bra utveckling som möjligt.
Barnet får träning i ett habiliteringsteam med olika terapeuter. I habiliteringsteamet brukar det ingå arbetsterapeut, kurator, logoped, psykolog, specialpedagog och sjukgymnast. Dessa arbetar i samråd med barnets läkare, som barnet träffar på barnläkarmottagningen eller sjukhusets neuropediatriska mottagning.
Under barnets uppväxttid varierar behovet av en terapeut. Genom habiliteringsteamet ska barnet och familjen kunna få hjälp med till exempel motorisk träning, psykosocialt stöd och råd, hjälpmedel och handikappanpassning.