Att adoptera är att bli förälder till ett barn som redan finns. Den vanligaste typen av adoption är internationell adoption. Om du vill adoptera din partners barn kallas det närståendeadoption. Kontakta socialtjänsten i din kommun om du funderar på att adoptera.
Adoption är ett sätt för föräldralösa barn att få en familj. Och för vuxna som längtar efter barn att bli föräldrar. Det viktigaste vid alla adoptioner är barnets bästa.
När ett barn från ett annat land kommer till en familj här i Sverige kallas det internationell adoption. Men adoptioner sker också inom landet. Den vanligaste typen av nationell adoption är när man adopterar sin partners barn. Att svenska spädbarn får en ny familj genom adoption förekommer men är ovanligt.
För att få adoptera ett barn måste du få ett medgivande av din kommun. En genomförd adoption kan inte upphävas.
Internationella adoptioner förmedlas genom auktoriserade adoptionsorganisationer. För att få adoptera ett barn från ett annat land måste du bli godkänd av kommunen där du bor. Det land som barnet kommer ifrån ska också godkänna dig som adoptivförälder.
För att få adoptera måste du ha fyllt 25 år. Enligt socialstyrelsens allmänna råd bör du inte vara äldre än 42 år när du ansöker om tillstånd att ta emot ett barn. Ibland tillåts undantag från åldersreglerna. Kontakta din kommun eller Socialstyrelsen för mer information om dessa undantag.
Barnens ursprungsländer har olika regler om vem som får adoptera. Vissa länder har till exempel krav på att du ska ha en utbildning eller att du är fullt frisk.Är ni ett heterosexuellt par som vill adoptera tillsammans måste ni vara gifta. Ensamstående kan adoptera men möjligheterna varierar. Hittills har det inte varit möjligt att hitta länder som godkänner ensamstående män.
Homosexuella som ingått partnerskap har rätt att ansöka om tillstånd att ta emot ett barn. Men hittills har det inte varit möjligt att hitta länder som godkänner homosexuella som adoptivföräldrar.
Det första steget i adoptionsprocessen är att du ansöker om tillstånd att ta emot ett barn. Tillståndet kallas för medgivande och utfärdas av socialtjänsten. Om du uppfyller grundkraven för adoptivföräldrar gör socialtjänsten en utredning för att bedöma dina möjligheter att ta hand om ett barn. Ibland är det kö för att få göra utredningen, men kommunen är skyldig att påbörja arbetet så snabbt som möjligt.
Under medgivandeutredningen ställer socialsekreteraren frågor om din uppväxt, ekonomi, livsåskådning, erfarenhet av barn, varför du vill adoptera och mycket annat. Du måste också göra en hälsoundersökning och skaffa skriftliga referenser från personer som känner dig väl.
Kraven på adoptivföräldrar är höga. Men att få barn är inte en rättighet. Barnets bästa måste alltid komma i första hand.
Innan utredningen startar måste du gå en föräldrautbildning. Där får du lära dig vad det innebär att vara adoptivförälder och ta ställning till om du vill gå vidare i processen. Priset för utbildningen varierar mellan olika kommuner.
När socialsekreteraren är klar med hemutredningen går ärendet vidare till kommunens socialnämnd. Det är nämnden som beslutar om du ska få medgivande att adoptera. Ett medgivande gäller i två år och talar om vilken ålder barnet får vara.
Om socialnämnden inte godkänner dig som adoptivförälder kan du överklaga beslutet till länsrätten. Men även om du får rätt där kan du stöta på problem längre fram. Många länder blir misstänksamma om en instans sagt nej.
I dag finns sju auktoriserade adoptionsorganisationer i Sverige och du väljer själv vilken du vill adoptera genom. Redan innan du får ditt medgivande kan du kontakta någon av organisationerna. Väntetiderna till de flesta länder är lång. Adoptionsorganisationen hjälper dig att göra en ansökan till det land du vill adoptera från. Hemutredningen som kommunen har gjort är en viktig del av ansökan.
Kostnaderna för att adoptera beror på vilket land barnet kommer ifrån. Du betalar för de administrativa omkostnaderna runt adoptionen och för resan.
När adoptionen är beslutad i landet som barnet kommer ifrån, av tingsrätten eller MIA, Myndigheten för internationella adoptioner, kan du ansöka om adoptionskostnadsbidrag. Bidraget är på 40 000 kronor och betalas ut av Försäkringskassan.
I särskilda fall kan man adoptera ett barn från utlandet utan förmedling av en adoptionsorganisation. Det är vanligt när adoptionen gäller en släktings barn. En sådan adoption kallas enskild adoption och ska godkännas av MIA, Myndigheten för internationella adoptioner. Vill du göra en enskild adoption ska du ansöka om prövning hos MIA. Även vid enskilda adoptioner krävs föräldrautbildning och ett medgivande från socialnämnden.
Nationell adoption är när ett barn som bor i Sverige adopteras inom landet. Den vanligaste typen av nationell adoption är närståendeadoption, när man adopterar sin hustrus, mans eller registrerade partners barn. En sådan adoption görs för att den vuxne som barnet lever med också ska bli förälder i juridisk mening.
Om du vill göra en närståendeadoption ska du göra en ansökan till tingsrätten. Om barnet är under 18 år begär tingsrätten ett yttrande från socialtjänsten i den kommun där du är folkbokförd. Socialtjänsten gör då en utredning för att ta reda på om adoptionen är till barnets bästa.
Tingsrätten vill också ha ett yttrande från den kommun där barnets vårdnadshavare är folkbokförd. Om det är möjligt försöker man också ta reda på barnets egen önskan.
Ibland kan inte de biologiska föräldrarna ta hand om sitt nyfödda barn utan lämnar det för adoption. Då är det socialnämndens ansvar att hitta lämpliga adoptivföräldrar till barnet. Nämnden beslutar om medgivande för föräldrarna på samma sätt som vid internationella adoptioner. Inför beslutet utreder socialtjänsten det tilltänkta hemmet. Det gäller även om föräldrarna redan fått ett medgivande för internationell adoption.
Läs mer i menyn till vänster eller genom att klicka på länkarna uppe till höger.